Otrogen!
Jag har har ett hugg av dåligt samvete som slår till i hjärtat gång på gång. Jag har gjort något som jag aldrig gjort förut. Jag har bokat tid på en annan salong än Soul! Aldrig någonsin har jag tidigare låtit något icke-Sofie-relaterat hårställe gå loss i mitt barr.
De flesta av er vet att Soul är min syster Sofies hårsalong. Men nu är grejen denna att Soffan ligger jättejättevrålsjuk hemma samtidigt som hennes ena kompanjon är hemma med nyfödd bebis och hennes andra kompanjon är hemma med lunginflammation. Min stackars syster är stressad för var dag som går där hon inte kan ta hand om sina kunder. Och jag kan tänka mig hur många hon måste klämma in någonstans på övertid när hon väl blivit frisk. Tror det är första gången i världshistorien som salongen har stängt p.g.a sjukdom!
Och jag då, som åker till Thailand om 2 veckor skulle tycka att innan det ska solas och saltvattenbadas vore så skönt att få kutta bort mina megatovor som alltid uppstår i mitt bakhuvud. Så nu tog jag beslutet att boka en tid på Hårgänget. Valde en tös som såg snäll och söt ut. Det är ju faktiskt lite pirrigt! Har liksom ALDRIG gått till frisören på det där viset som alla andra gör.
Men så, även fast jag tror att min syster blir lättad av att slippa ett samtal från en familjemedlem som vill klippa sig på kort varsel i en högst opassande period så känner jag mig lite illa till mods. Otrogen! Mitt samvete klarar då inga större grejer, det står klart det.
Om en vecka ska det ske. Wish me luck!
Att göra pass
Var femte år är det dags. Nytt pass. Det jag har dragits med de senaste fem åren har inte varit till belåtenhet. Det är något med kontarsterna. Överdrivna. Svarta fransar och bryn och ljusa stirriga psykopatögon har mött mig varje gång jag öppnar passet för en ny resa.
Därför var jag ganska glad då det visade sig att jag nu behöver göra ett nytt. Så i morse bar det av. Sminkade, kammade och fixade. Visst, det är bara ett pass som visas nån gång om året, men ändå, man skulle ju vilja se okej ut på bilden.
Väl där så ber damen i luckan mig att vara så avslappnad jag kan i ansiktet. Jag försöker att vara lagom avslappnad. Men dock inte så avslappnad så att underkäken faller ner ett hack. Tycker mig se i avspeglingen på skärmen att det ser ut att funka.
Jag får lämna fingeravtryck (nytt, skoj!) och skriva namnteckning samt kolla att alla uppgifter stämmer. Sedan får jag se hur passet kommer se ut. Med bild. Jag ser ut som en rumpnisse med platt hår på ena sidan. Trots det så svarar jag "okej" på frågan om allt ser bra ut. Känns fånigt att be att få ta om fotot. Så nu får jag dras med rumpnisse-fotot så tills jag fyller 40. Perfekt!
Om man vill göra bikramyoga lite tuffare än vad det redan är...
...så kan man göra som en förstagångs-kille igår gjorde på passet. Ha två prillor snus inne. Herregud vad hemskt! Stackarn hade glömt att ta ut dem innan och kände att han ej kunde gå ut under passet och slänga dem. (Man ska inte lämna rummet om det inte är absolut nödvändigt säger alltid instruktören)
Och hur tyckte han det gick? "Det här var sista gången" var hans kommentar efteråt.
Stackars krake.
Detta plus snus - ingen bra kombo alltså...
(Bild: knol.google.com)
Men, tjena svettyoga! Det var inte igår...
Jag har patetiskt nog gått runt och surrat om att köra bikramyoga igen sedan SEMESTERN TOG SLUT. En snabb koll i almanackan och man slås av faktumet att det rullat iväg 3 månader utan att jag tagit tag i den biten. Men sen kommer det ju til slut en dag då man säger till sig själv att man är vek och så tar man sig själv i kragen och gör slag i saken.
Detta hände alltså mig i måndags. Gick och köpte kort och bokade tisdagens klockan-sju-på-morgonen-pass. Att gå upp tidigt gick faktiskt bra. Stan är så tyst och skön klockan halvsju på morgonen. De enda människor man ser är sportisar i trikåtajts.
Till passet var jag i god tid. Passade på att klimatisera mig en lång stund. Så körde det igång. Men paff blev jag då jag redan vid första övningen kände hur det svartnade för ögonen. Kan inte ens minnas att det gjorde det på mitt allra första pass jag någonsin var på! Första delen av passet blev en riktigt tuff utmaning och jag var tvungen att sätta mig flera gånger.
Men skam den som ger sig! Idag blir det kvällspass. Och som motivation har jag sytt mig en yogamatta-väska.
Ps. Träningsvärken är sjuk idag! Den är liksom överallt. På framsidan av halsen till och med! Shit alltså...
En epok har gått i graven
Zazza är ett minne blott. Skyltfönstrena som förr var fyllda med spektakeldockor, marionetter och gnagardjur står helt tomma och ledsna. Det enda som finns kvar är en liten zazza-prålig guldram med en tidningsartikel som handlar om hur alla butiker vid Hornstull tvingas stänga till förmån för ett köpcentrum. Det hela ser otroligt sorgligt ut.
Och visst är det sorgligt med. Jag grämer mig att mitt och Kollegans planerade besök inne i själva butiken nu aldrig kommer att kunna verkställas. Grämer mig att jag inte mer kommer få hänföras av Zazzas spektakulära skyltning. Jag har ju länge undrat hur en butik som Zazza går runt, men det är tråkigt när en sådan tvingas slå igen utan att ha gått i konkurs.
Man får helt enkelt hoppas att Zazzas dockor dyker upp i nåt annat skyltfönter en dag. Håll alla lediga tummar.
Ett lite bajsnödigt hemma-hos-reportage
Min kompis Åsa har på FaceBook uppmärksammat ett reportage i DN:s senaste Bostads-del som kom i Söndags. Jag bläddrade som hastigast förbi den men har nu fördjupat mig i texten. Herregud vilket ordbajseri! (ursäkta ordvalet moster och morbror, men det är ett så talande uttryck)
Och som jag kommenterade till Åsa: Det är verkligen tur för paret i denna våning att de investerade i den där lilla Pixiu, ja drakens nionde son enligt kinesisk mytologi, tror dom kan behöva dess kraft efter detta. Tack Åsa för att du delade med dig av dessa festligheter.
http://www.dn.se/bostad/vindsvaningar-har-blivit-ett-satt-att-leva-1.1185309
Och för framtiden när länken försvinner, för sånt här vill man ha kvar, här är texten:
Eric Tour och Nina Persson har nyligen gjort i ordning sin andra vindsvåning. De letade i två år innan de fastnade för lägenheten med två takterrasser i Vasastan i Stockholm.
Eric Tour vänder vant de spröda råvarorna på sin teppanyakihäll. Vårlök, groddar och mizunasalladens dekorativa blad lierar sig med äggnudlar och räkor. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll får fullborda verket.
– Vi lagar mycket asiatisk mat sedan tidigare, men under varje resa snappar man upp nya smaker. De här kryddpastorna köpte vi i Peking förra veckan, säger Eric och korkar upp en flaska vitt vin, tillverkad på Semillondruvan. Enligt den sydafrikanske gårdsherre som sålde honom flaskan ska den passa utmärkt till stark asiatisk mat.
Annons:
Den gigantiska köksfläkten suger effektivt upp aromerna de sex meterna upp till taknocken, för att sedan sprida väldoften över takåsarna.
– På originalritningarna gick loftet ut en bra bit över köket. Men har man över sex meter i takhöjd, vill man ju bygga bort så lite rymd som möjligt, säger Nina Persson och blickar ut över sina 165 kvadratmeter.
Paret har själva varit med och projekterat, från råvind till färdig våning. Precis som inför färdigställandet av deras tidigare vindsvåning.
– Vi visste precis vad vi ville ha den här gången. Stora öppna ytor med kök och öppen spis centralt placerade, många ljusinsläpp och terrass i söderläge. Men det tog nästan två år att hitta det perfekta objektet, berättar Nina.
I samband med terrassbygget upptäcktes ett outnyttjat schakt. Trots att en stor ångbastu redan fanns i det nedre badrummet, valde paret att inrätta en ”underjordisk” bastu med tre generösa lavar och helkaklad dusch. Precis som inomhus finns här inbyggda högtalare kopplade till en central ljudanläggning.
Ytterligare en bonus blev bygglovet för ännu en terrass, belägen på en del av en utrymningsplattform i höjd med loftet. Här är det mest Eric som håller till för att tillreda egenfångat i fiskröken.
Efter sina elva år tillsammans har Nina och Eric utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; stilren med stark dragning åt modern italiensk design.
– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och textilval. Det är till exempel först nu som vi beställt sängbord. Det blev betongskivor på stålben från en svensk formgivare, säger Nina.
Den fasta inredningen är diskret men sofistikerad. Vitvarorna i köket kommer från Gaggenau och i badrummen står vita Corianpjäser från italienska Boffi. Till andra exklusiviteter hör takfönster med regnsensorer och en elektriskt styrd toalettdörr. Genom en stor klarglasruta exponeras det vackra badrummet när det är ledigt. När dörren reglas ändras glaset till frostat.
Sina många resor till trots lyser souvenirerna med sin frånvaro. En utvald samling har fått sin plats på murstocken intill köket. Här tronar en vacker urna från Österlen och det bevingade lejonet Pixiu, som enligt kinesisk mytologi är drakens nionde son. Enligt feng shui ska den lilla figuren bringa rikedom och skydda mot ondska.
Sara Trus
Förvirrat läge
Rätt ofta tycker jag det känns som att det man är med om är ett avsnitt som gjort för Seinfelt. Igår kom ett sådant tillfälle.
Jag, Tjallarn, Bauta och Kusinen gick för att äta indiskt efter jobbet. Vi började med att beställa dricka. Tjallarn först ut med en Lassi och en liten öl. Sedan Bauta som ville ha en öl. Jag en Lassi och ett glas vatten. Och så Kusinen som skulle ha cola. Allt fint än så länge.
Men så kom Tjallarn på att hon nog inte ville ha en Lassi ändå och sa det till servitören.
"En till Lassi?" undrade servitören.
"Nej, vi vill stryka en Lassi ur beställningen och ta bara en liten öl"
"Okej, så alltså... 2 Lassi?"
"Nej EN Lassi!"
"Ehhh, du vill inte ha Lassi?" Servitören tittar på mig.
"Jo JAG ska ha en Lassi, men hon vill inte ha utan tar en öl istället"
Servitören ler ett brett leende och ger skenet av att ha fått allt klart för sig.
Efter ett tag kommer en annan servitör in med vår beställning.
Trots att vi förklarat vad vi ville beställa tills vi alla började skratta kommer det in 2 Lassi istället för en. Och den ena får Sylla som aldrig ville ha Lassi överhuvudtaget. Och hennes cola finns inte med. Tjallarn får en jättejättejättestor öl fast hon bett om en liten. Jag fick inte vattnet jag bad om. Bauta var faktiskt den enda som fick vad hon beställde.
Problemet rättas till utan att servitörerna verkar reagera på att så mycket blev galet. Ja, eller Tjallarn behåller sin XXXL-öl och delar den med Bauta. Maten är iallfall god (även fast Kusinen fick FEL maträtt med) och vi har trevligt.
När vi tar in notan innehåller den 2 Lassi. Detta är ju helt fantastiskt!
En gam på stan
Häromdagen sa A till mig att Konsum i Hornstull ska stänga och att de skulle ha halva priset på allt. Han undrade om inte jag kunde gå förbi innan jobbet och inhandla oxfilé som han spanat in.
Jovisst, det kunde jag göra. Och det som hände är så typiskt mig. Affären är i stort sett redan länsad på fynd. Men hur ofta är man i en matbutik med halva priset på ALLT? Således står jag och fingrar på såväl hårfärgning som krossade nejlikor.
Inget av det jag tänkt fynda (diskmedel, tvättmedel, toapapper, tamponger) finns kvar, men man vill ju inte gå därifrån helt tomhänt. Jag hittar visserligen Oxfilén. Stora jättebjässar till fileér. Jag tar två för säkerhets skull.
Detta finns i min korg när jag kommer till kassan:
Jokk blåbärsdryck
Becel smör (med olivsmak)
Servetter med bladmönster
Ett paket Milda med 3 vegetabiliska oljor
En påse Vetekross
Jättemycket fryst oxkött
Ilagda men utplockade: En stor Gräddfil och ett paket knäckebröd. Vi äter aldrig knäckebröd och gräddfil, jag vet ju vid närmare eftertanke att den bara kommer stå och bli gammal. Men samtidigt fajtas hjärnan med mig. Det är snålt att inte slå till på ett paket knäckebröd på halva priset. Vad handlar det om, 7 kronor?
Visst produkterna jag behåller i korgen kommer säkert användas så småning om, men faktum kvarstår - ingen av grejerna hade jag handlat om det inte vore utförsäljning. Och de lite småäckliga ceriserosa sorbeérna jag stannat till vid men ratat ser jag nerproppade i korgen hos kunden framför mig och mår lite dåligt av den gamiga stämningen.
Drar mig till minnes när jag för några månader sedan var på Hasbeens utförsäljning med ett jättelass skor i famnen och med ett så stressat humör att jag knappt hann säga hej till bekanta som var där och rotade (och dom hade inte tid med mig heller)
Usch, man är helt enkelt inte sitt bästa jag under dessa förhållanden.
Nu kom 90-talet lite för nära
Jomenvisst, jag är inte alls främmande för alla platåsstövletter man nu ser på stan (som för övrigt A avfärdar för att de ser ut som hovar) Men när den här dojjan dök upp i butiken tyckte jag nästan det kändes lite påträngande. 90-tals-kickern flåsar mig i nacken!
Och ja, jag har själv varit med och valt ut den i våras och liksom räknat lite med att dagens 20-åringar inte förknippar den här kängan med Down Town eller Hathaway. Men för mig blir den för mycket. Och hur går den i butiken? Slutsåld! (och det är 20-åriga tjejer med mönstrade tights som köper den) Ojojoj nu har jag blitt gammal!
(Bild från Vagabond)
2 1/2 Möhippa
Vilken helg!
Två fina kompisar skulle överraskas med sina möhippor. Båda vill jag skriva om. Vi börjar med dag 1.
Första mön, Emma, hade av misstag råkat se det planerade datumet för sin hippa och vi som hade haft endel sjå med att hitta ett datum som de flesta kunde vara med på bestämde oss för att försöka lura henne men ändå köra det utsedda datumet.
Detta gjorde vi genom att låta väninna C, som var med Emma ute på landet, tvinga med henne in till stan dagen innan det bestämda datumet där en överraskning skulle vänta. Överraskningen i fråga var att jag, Räven och Banana skulle berätta för Emma att vi fått veta att datumet är avslöjat och därför skjuter vi på möhippan till efter bröllopet. Men eftersom vi vill göra nåt innan ändå så bjuder vi på en middag på Kungsholmen.
När C berättar om den stundande överraksningen i stan blir Emma så otroligt glad och förväntansfull. "OJ! Jag har nog aldrig blivit så här glad!" utbrister Emma glatt där ute på ön. C våndas och smyg-smsar till oss som blir nervösa att detta kommer bli en stor flopp. Det är dock för sent att ändra planerna. Bara att fullfölja.
Väl på Orangeriet, där vi ses innan middagen för en liten drink möts jag av en lycklig och vackert piffig Emma. När min blick däremot möter Rävens är det enda jag ser ångest och panik. Jag tror vi alla känner samma ångest. Vi vill inte komma med detta besked till Emma som redan tycker sig se andra vänner runtom i lokalen men som alla visar sig vara okända personer.
Medan jag står i baren skakar jag lite lätt av nervositet och dåligt samvete. Men när vi återvänder till bordet där Emma sitter med sin Strawberry daquiri så släpper vi bomben. Med hjälp av den dåliga känslan inom oss tror vi att vi lyckas ganska bra med vår påhittade story. Emma är duktig och lyckas dölja sin besvikelse som jag dock tycker mig ana ligger därinne någonstans, och efter hand dämpas vårt dåliga samvete och kvällen blir väldigt trevlig ändå. Med utsikt över vattnet med södermälarstrand badande i kvällsol äter vi middag i sommarens sista tropiska sommarkväll för denna gång.
När Emma vill ta ett glas vin till men väninnorna börjar gäspa och snacka om att det är en dag i morgon också tror jag nog hon tycker vi är lite torra. Ett glas vin till får hon, men sedan skjutsar Räven hem oss alla. Ingen galen natt på stan ens för Emmas del.
(I efterhand har Emma erkänt att hon lite ledset pratat ut med Mackan på natten, hur trevligt det än var denna kväll så ville ju Emma ha en riktig möhippa! Och en möhippa utlovad i höst, den kommer rinna ut i sanden, gissar Emma sorgset i sin säng... Mackan som är införstådd i allt tröstar så gott han kan. Eloge!)
It wasn´t me!
I morse var jag och träffade mina kollegor som är systrar och bor grannar med mig. Vi åt frukost i solen i högalidsparken - så trevligt! När jag kom hem igen kände jag att det var en sån där härlig morgon och jag öppnade upp vårat sovrumsfönster på vid gavel och njöt av vädret och allt det härliga, ni vet...
Plötlsligt hade jag besök. Ja jag vet hur det låter. A har anklagat mig för kattkidnappning när jag uppmuntrade vår gårdskatt Majs att komma på husvisit en gång i vintras. Jag vill hävda att det var högst oskyldigt. Det är väl ok om kissen tittar in en liten stund? Det tyckte inte A som snabbt såg till att Majs gick ut igen.
Men den här gången så VAR det faktiskt inte mitt fel. Plötsligt stod vår andra gårdskatt på fönsterbrädan. Han hoppade snabbt ner på golvet och gick sedan hysesyn. I varje rum gick han runt och snokade och jag tyckte ju självklart att det var ganska trevligt. Efter ett tag kände jag dock A:s ord ringandes i huvudet. "Kattkidnappare Kattkidnappare" och tog katten och släppte ut honom i fönstret.
Utanför satt Majs och glodde. Han tycker nog inte det är okej att jag blir kompis med kattkonkurrenten. Nåväl. Jag gick in igen men efter ett tag hörde jag en duns. Katten var inne igen.
Jag lät han va och gick så småning om in i sovrummet och fick då syn på en liten unge på trehjuling med napp i mun som stannat till utanför mitt fönster. "Var är katten Måns då?" sa barnet bakom nappen. Oj. Nu kände jag mig verkligen som en katt-tjuv. Och sedan hörde jag mig själv ursäkta mig inför barnet som stilla och anklagande satt på sin trehjuling och tittade på mig.
"Han smet in här i fönstret, han går nog på upptäcksfärd här inne" sa jag. Barnet sa ingenting. "Jag kanske ska släppa ut honom till dig?" "Ja" sa barnet. Och så gjorde jag. Och skämdes. Men det var ju inte mitt fel! Väl?
När katten Måns för tredje gången försökte hoppa in så sa jag till barnet att nu stänger jag så han inte kommer in igen. Barnet nickade. Jag stängde snällt fönstret igen och kände mig väldigt skyldig.
Nu vet jag vad förnedring är. Att bli anklagad av en 2-åring och ta åt sig.
Plötlsligt hade jag besök. Ja jag vet hur det låter. A har anklagat mig för kattkidnappning när jag uppmuntrade vår gårdskatt Majs att komma på husvisit en gång i vintras. Jag vill hävda att det var högst oskyldigt. Det är väl ok om kissen tittar in en liten stund? Det tyckte inte A som snabbt såg till att Majs gick ut igen.
Men den här gången så VAR det faktiskt inte mitt fel. Plötsligt stod vår andra gårdskatt på fönsterbrädan. Han hoppade snabbt ner på golvet och gick sedan hysesyn. I varje rum gick han runt och snokade och jag tyckte ju självklart att det var ganska trevligt. Efter ett tag kände jag dock A:s ord ringandes i huvudet. "Kattkidnappare Kattkidnappare" och tog katten och släppte ut honom i fönstret.
Utanför satt Majs och glodde. Han tycker nog inte det är okej att jag blir kompis med kattkonkurrenten. Nåväl. Jag gick in igen men efter ett tag hörde jag en duns. Katten var inne igen.
Jag lät han va och gick så småning om in i sovrummet och fick då syn på en liten unge på trehjuling med napp i mun som stannat till utanför mitt fönster. "Var är katten Måns då?" sa barnet bakom nappen. Oj. Nu kände jag mig verkligen som en katt-tjuv. Och sedan hörde jag mig själv ursäkta mig inför barnet som stilla och anklagande satt på sin trehjuling och tittade på mig.
"Han smet in här i fönstret, han går nog på upptäcksfärd här inne" sa jag. Barnet sa ingenting. "Jag kanske ska släppa ut honom till dig?" "Ja" sa barnet. Och så gjorde jag. Och skämdes. Men det var ju inte mitt fel! Väl?
När katten Måns för tredje gången försökte hoppa in så sa jag till barnet att nu stänger jag så han inte kommer in igen. Barnet nickade. Jag stängde snällt fönstret igen och kände mig väldigt skyldig.
Nu vet jag vad förnedring är. Att bli anklagad av en 2-åring och ta åt sig.
RETEL
Som sagt, fog är inte någon liten skitsak... den har fått oss att stanna i Stockholm till och med. Jag var nog lite för nöjd i det där inlägget för när jag kånkat in alla (supertunga) fogsäckar till oss så ser jag att killen i butiken gett oss fel färg. Mörk fog till väggar i badrum med. NEJ NEJ NEJ. Och när vi pratade med byggarna fick vi beskedet att antingen fixar vi bytet eller så kommer det hela bli försenat eftersom kakelkillarna var sjukt busy i veckodagarna och hade avsatt denna helg för detta. Snopet, då vi stod med färdigpackad bil och allt.
Istället blev det tröstmiddag på Thaibåten och jag fick en tröst-glassdrink också. Nu sätter vi iväg och byter fog och sedan blir det nog en blixtvisit i Dalarna iallafall.
Slits mellan två världar
Den ena är den bekväma världen och den andra är den fåfängda.
Jag har alltid hållt mig undan allt vad foträtt heter. För aldrig har man ju hittat en foträtt sko som dessutom är snygg, ja det vet vi ju alla att det är näst intill omöjligt. Och jag har så länge jag kan minnas satt utseendet på skodonet i första rummet.
Men nu står jag här med ena foten i bekväm-land och andra i tänkpåhurduserut-land och våndas. Skon ovan är det skönaste jag trätt på mina fötter. En fluffig sula i mocka som liksom smeker fotsulan. Men utseendet på skon i fråga är ju helt enkelt riktig präktosandal. En sådan sko som damerna väljer för att gömma liktornar och halluxar. Ändå är den något mer neutral än skor brukar vara i denna genre vill jag intala mig.
Och ju mer åren går desto mer börjar jag bry mig om hur mina stackars fossingar mår. Har ju för övrigt drabbats av både hallux, hälsporrar och ichiasliknande syndrom som signalerar till mig att jag ska ta hand om fötterna medan tid finnes.
Å andra sidan tar det emot. Jag vill ha fina skor på fötterna. Kan jag verkligen förlika mig med ett sådan mespropp till sko? Sexig är den ju knappast iallafall. Men det kan jag leva med. Frågan är nu gott folk, hur ska jag göra?
Miss Blue
Nu har jag gjort det. Känner mig så duktig. Och mör. Klockan halvsju stod jag redo utanför bikramyoga-ställets lokaler redo att skriva in mig. Först på plats alltså. Men efter ett par minuter droppade fler och fler in och jag smygtittade lite hur dom gjorde. Ni vet t.ex. lämnar man grejerna obevakade i omklädningsrummet (ja).
Satte mig utanför studion och väntade. Det var ett fasligt springande på de andra in och ut ur studion. Jag hajjade inte varför. Förrän jag såg att de lämnade sina yogamattor därinne. Jag var lite sen med det och fick således platsen vid väggen närmast elementet. Oruttat. Det är ju varmt redan som det är.
Väl på plats tyckte jag dock att det inte var så varmt ändå. Kände nästintill att det var skönt. Fast då hade jag ju hajjat fel. För när läraren kom så drog han på den riktiga värmen. Och jag hajjade med ens vad alla gnäller om. I receptionen hade man informerat mig om att läraren pratade engelska och att han hade utbildats av självaste Bikram.
Vad man inte berättade var att hans engelska gick i 220. För mig extremt svårt att höra såklart. Och när jag tjuvkikade på de andra för att se hur rörelserna skulle vara fick jag "Miss Blue! (blå shorts - check), look at yourself in the mirror. If you listen to me you won´t miss a thing"
Jahapp. Kollade på mig själv i spegeln och såg hur mitt anskikte blev allt blankare och rödare. Efter ett tag hade jag vant mig lite med den snabba rytmen i snacket och kunde ta in åtminstone delar av informationen som matades ut. Och jag tycker faktiskt det gick ganska bra. Jag gjorde så gott jag kunde. Vid ett par tillfällen blev jag yr och lite illamående och satte mig ner. "Miss Blue it´s ok. It´s your first time" pepapde läraren i sina tajta badshorts medan han tog en klunk thé. Ja thé i värmen! Märkligt. Men sen tvingade jag mig själv att haka på igen och det blev bättre. Lektionen kändes evighetslång men när det var klart och jag pustade ut en stund och tog en dusch kändes det otroligt skönt!
Gissar att dag 2 kan kännas jobbigare med träningvärk och så men jag hoppas jag pallar. Så kanske, kanske banana, har du en bikram-polare om några månader när du kan träna igen. Jag ska göra mitt bästa!
You gotta pay - with sweat
Jag vet antagligen inte vad jag ger mig in på men nu finns det typ ingen återvändo. (iallafall inte om jag vill behålla stoltheten) Jag ska testa Bikram-yoga i 10 dagar med start i morgon. Jag kommer inte köra 10 dagar i streck om det inte mot förmodan visar sig vara min grej och jag helt enkelt inte kan hålla mig därifrån. Men stället erbjuder 10 dagar för 350 kronor. Värt ett försök.
Nu undrar jag om det är någon som vill haka på? Dom har pass flera ggr per dag men de jag kommer gå på är klockan sju på morgonen eller klockan åtta på kvällen. Jag har redan frågat några men det är svårt att hitta någon som känner sig manad. Skulle dock bli glad av lite sälsis så tveka inte. 350 spänn kan man nog leva med att det kostade att testa iallafall..
Apropå Buffalo´s
För ett tag sedan snackade vi Buffalo-dojjans vara eller icka vara här på LillBarbro. Och nu kan jag rapportera att den, iallafall här på Söder, återigen skördar mark. Jag har sett dem på två tjejer SAMMA DAG!
Okej, den första körde verkligen kickers-varianten. Den svarta, klumppiga med svart lite knölig och bullig sula. Det matchade hon ihop med vita strumpbyxor, trikåkjol, stentvättad jeansjacka och stort yvigt hippiehår - såsom bara en sofo-brud kan. Ååå vad jag ville smygfota. Men mobilen var inte med mig.
Tjej nummer 2 dök upp på tunnelbanan ut mot Gullmarsplan och hon körde den vita varianten. Eftersom jag kände mig stirrig och dessutom involverade Kollegan och A i mitt trendspan vågade jag inte glutta för mycket och missade därmed övrig outfit.
Men iallafall - vad var det jag sa?!! Buffalon är oss hack i häl! Bara att hacka i sig.
Om man blandar mig och A...
..så får man det här. Skrämmande...
Dagen då jag kände mig som Samantha på besök hos brandmännen
(...om ni minns, och det tror jag att ni gör)
För ett par veckor sedan skulle jag bege mig till KakelSpecialisten för att inhandla kakel. A var på resa med jobbet och jag skulle således göra köpet allena. I hallen stod jag och funderade: Den gamla sunkiga monki-jackan eller fuskpälsen? Fuskpäls fick det bli trots att jag tänke på att det kan kännas obekvämt att ha alltför tjejiga kläder när man ska röra sig på ett område med övervägande byggjobbare. Och då menar jag att man känner sig alldeles för nippertippig i jämförelse.
Jag bestämde mig för att det var töntigt att bry sig och drog på mig pälsen. Och stövletter till det. Fredag som det var och allt. Efter jobbet skulle jag till MellanBarbro och sova över så jag hade lite hjälpligt packat ner översovningsgrejer i väskan.
Redan när jag parkerade bilen kände jag mig lite too mush med pälsen och stövletterna. Utanför bara blåkläder. Men det var ju inget att bry sig om såklart. Så jag gick ut. Men redan vid ingången hörde jag en röst:
"Du tjejen, du tappar kläder!" En blåställskille som lite nonchigt tar bort luren från örat där han står lutad mot ett staket mitt emot mig.
Jag kollar på marken och ser där mitt vita spetsnattlinne ligga i en hög. Jag rafsar snabbt upp det och skäms. Garvar också lite inombords åt mig själv. Så typsikt när jag redan kände mig fånig. Och så slår det mig. Sa han inte "kläder"? Som i plural? Jo. Detta betyder att eventuellt så var det inte bara nattlinnet jag kastade ifrån mig utan även mina nya trosor jag hade packad med.
När jag var klar med det jag skulle göra och gick ut igen så fick jag det bekräftat. Utanför ingången låg mina trosor också i en svart liten hög. Så förnedrande att jag fick lov att bara dra utan att ta upp dom. Stod inte ut med skammen.
Numera är det Monkijackan och rediga kängor som gäller för min del när jag besöker byggvaruhusen.
Ps.
Varför ska kunder envisas med att när man svarar på frågan vad kostar det? med "498:-" tillägga "500 alltså" med en lite märkvärdig ton? Visst, det är väldigt nära 500, det håller jag med om. Men det är ju inte 500:-. Det är 498:-. Och för dom kan kunden gå och köpa 4 refresh-kolor eller en liten gul lök till exempel. Så det så.
(Skönt att få ettra av sig lite)
Stockholms kanske märkligaste butik
I Hornstull finns en klädaffär som heter Zazza. Jag har länge häpnat över deras fantastiskt läskiga skyltdockor. Ja, överlag är skyltningen suspekt. Frågan är om det inte är bättre att inte ha några dockor alls än att använda sig av dessa?
1. En dåsig docka med superkort lugg. Notera armens vridning.
Ordentligt tilltufsad docka, även denna med armar som ser ut att vara ur led. Polaren bakom har ingen arm alls.
Byst med avsaknad av axelparti (eller kanske bara ett väldigt, väldigt nätt sådant) visar upp en liten hjälpligt upphängd kofta. Huga.
Stöddig docka i vårfräsch anorak.
Och vad har vi här? En odefinierbar jättegnagare halvvägs på väg in i något stickat och med ett påskägg hängandes i svansen. Där löste man påskskyltningen i ett svep.
Bijouterier och mask-arrangemang.
Den här dockan skulle man nästan komma undan med, även fast hon har en otäckt nonchalant blick. Och sen är det den där mystiska knölen på magen som inte riktigt ger den randiga toppen fullständig rättvisa.
Slutligen. Jättegrodan som alltid finns att skåda i skylten har här fått rycka in som klädhängare. Dock med ögonen något ovanför kanten.
Skylten lämnar mig full av frågor. Vem handlar här? Vem äger butiken? Vad ligger en dagskassa på? Och hur går dom runt?
1. En dåsig docka med superkort lugg. Notera armens vridning.
Ordentligt tilltufsad docka, även denna med armar som ser ut att vara ur led. Polaren bakom har ingen arm alls.
Byst med avsaknad av axelparti (eller kanske bara ett väldigt, väldigt nätt sådant) visar upp en liten hjälpligt upphängd kofta. Huga.
Stöddig docka i vårfräsch anorak.
Och vad har vi här? En odefinierbar jättegnagare halvvägs på väg in i något stickat och med ett påskägg hängandes i svansen. Där löste man påskskyltningen i ett svep.
Bijouterier och mask-arrangemang.
Den här dockan skulle man nästan komma undan med, även fast hon har en otäckt nonchalant blick. Och sen är det den där mystiska knölen på magen som inte riktigt ger den randiga toppen fullständig rättvisa.
Slutligen. Jättegrodan som alltid finns att skåda i skylten har här fått rycka in som klädhängare. Dock med ögonen något ovanför kanten.
Skylten lämnar mig full av frågor. Vem handlar här? Vem äger butiken? Vad ligger en dagskassa på? Och hur går dom runt?
