lillbarbro

Lyssnar på Sade.
Hennes gamla fina By your side. Vilken vacker text. Jag får tårar.
Förvånad, någon? Nej, tänkte väl det...

Har till min glädje nåtts av vetskapen att en av mina favoriter från min gamla gymnasieklass - Ida - har en blogg. Och den gör mig inte besviken. Ida spottar ur sig sina åsikter med samma sköna humoristiska underton som hon alltid gjort. Och jag tror inte man behöver känna henne för att uppskatta hennes konsument-blogg. Kolla in själva här!

Jag har snott en bild av Amaia som har en egen blogg. Amaia är Lillrävens dotter som nu är 8 1/2 år. På den här bilden är hon nog bara 1 år tror jag (Räven, rätta mig om jag har fel)  och har världens gosigaste kinder. Vi firar midsommar i Stockholms skärgård. Blev alldeles nostalgisk när jag kollade in hennes bilder idag. Om du vill se hur stor hon blivit och vilken fin blogg hon har så klicka här.

A har blivit Farbror till en underbart söt liten krabat. Vi var och hälsade på honom igår. Han föddes i tisdags. Dörren hem till krabaten öppnades av en stolt fader med ett mycket harmoniskt och lylligt leende på läpparna. En lika lyllig nybliven Mamma stod ett par steg bakom och log samma sköna smajl.

Krabaten låg och sov. Söt som socker var han med pussmun, pianofingrar och en väldigt bedårande liten näsa. Efter ett par timmar så tyckte föräldrarna och vi att lillkillen kunde få ta och vakna, så vi fick prova att hålla honom. Inte vaknade han för det. Han bjöd bara på ett par sköna grimaser och somnade om.

Det är nåt med nyfödda bebisar som man inte kan motstå. Samtidigt som man är dödsskraj för att hålla dom fel så finns det knappt nåt mysigare än att få ha en sån plutt i famnen. Lukten av bebis är ljuvlig. Och så andas dom som små sparvar.  Dom känns så otroligt ömtåliga och samtidigt är dom så rogivande och mjuka.

Att se den nya och alldeles lyckliga familjen gjorde mig glad. Världen är rätt så fin ibland ändå. Och jag - jag är ju nästan lite Faster va? Eller nej, det kanske är att dra det lite långt. Nåja, Hurra i vilket fall för den nyfödda Lillkillen. Hipp Hipp!

I morrn spelar Cookies n Beans på Big Ben på Söder. Och för er som inte vet så är dom 3 stycken oförskämt musikaliska bruttor i lantlolleklänningar som sjunger country-covers och drar upp sina munspel ur bh:n. Alla tre sjunger som jag vet inte vad och det är alltid lika upplyftande att se dom. Ögonen tåras och hjärtat klappar snabbare, dom är grymma. Jag, Kusinen och Banana ska gå - haka!

Cookies n Beans på Big Ben

Jag har en trogen läsare på LillBarbro - Min kusin. Hon är en fin en. Vi var och fikade på stan igår och jag slängde ur mig mitt problem att komma på något bra i julklapp till alla små barn som numera finns i familjen. Kusinens hjärna börjar genast jobba. Sedan poppar ideér ut i ström. Förutom alla förslag i stunden där på Wayne´s möts jag nu av en lång lista i kommentarsfältet här över grejer jag skulle kunna tänkas hitta på. Och sådan är hon. Det gäller inte bara trivilala problem som julklappsdilemmor, utan även när det är fråga om större grejer. Kusinen är alltid deltagande och engagerad med råd och tankar  - tack du fina!

Jag och Kusinen har varit tajta sedan hon föddes när jag var 2 år. Bodde praktiskt taget på samma gata och spenderade flera dagar i veckan hos varandra ända tills vi flyttade hemifrån. Ungefär som syskon. I början på hösten så gifte sig Kusinen. (Det blev aldrig P Diddy men en annan fin kille som är lite mer nere på jorden). Hon gav mig den ärofyllda och jätteläskiga uppgiften att sjunga på bröllopet. Jag var hur skraj som helst, har aldrig gjort något liknande. Tänkte att det här kommer aldrig att gå. Men Kusinen trodde på mig. Och det gick bra. Och det kändes skönt efteråt att ha trotsat rädslan och klarat det. Tack igen Kusin.

Det var många år sedan vi senast firade jul ihop nu men som dom traditionsnördar som vi är så har vi aldrig upphört att köpa julklappar till varandra. Kusinens önskan i år är något som luktar gott. Och för mig är det för sent att önska har hon uppgett. Härligt!

Vi ses på tisdag Kusinen - Puss!

Det finaste man kan hitta i vintertid är vinterrosen. Jag unnade mig en härom dagen. Den ger lite hopp om livet när det suger. När det är svart ute när klockan är åtta på morgonen. Och när det inte går så där bra som jag tänkt mig att rita. Är just nu sjukt frustrerad och på ungefär samma humör som när jag skrev inlägget om att sätta upp julstjärnor.  Nu löser tyvärr inte vinterrosen riktigt dessa prolem. Men den är skir och vacker att titta på när man vill lugna ner sitt upprörda sinne.

Här har ni en fin kompis.

Jag och Lillräven lärde känna varandra på slutet av 90-talet då vi båda studsade runt i Buffalo´s och tyckte att skejtare var någonting mycket fascinerande. Det var som ett krogragg. På Bombay Bar var det närmare bestämt och vi hade så trevligt att vi bytte nummer. Sedan dess har vi varit ler och långhalm. Sambos, arbetskamrater, Patsy & Edina. Vått och torrt. Tårar och skratt. Och inatt har hon ännu en gång hjälpt mig att fixa till LillBarbrobloggen. Tack min lilla fina Lillräv, kärlek till dig.

Ulla kom hem!
För jag längtar efter dej
Kom innan hösten är slut lilla Ulla
Kenta har gått
Och om kvällen blir det mörkt
Stjärnorna syns nu på himlen igen

Allt jag vill ha är ett Id-rouge i tannad färg
Ingenting annat det kostar för mycket
På vårat jobb är det nu så mycket skit
Och fullt med reklamationer
Har dårarna där

Detta har jag skrivit nästan bara själv
Och jag ska börja på SATS innan julen
Ulla kom hem
Jag vet något som du får
Nu slutar brevet
Från din
LillBarbro