Monki business
Jag har slagit till på en jätterosett. Är svag för rosetter. Och på Monki har dom massor av stora rosetter som kanske egentligen är för tonåringar. Men jag kan inte låta bli. Dom påminner om dom som fanns på 80-talet. Och som ni vet, allt som påminner mig om 80-talet har en skön inverkan på mig. StorBarbro hade den finaste med skumgummi inuti som jag ofta klämde på. Det är skumgummi i min nya med. Och jag tror det var den gamla trånande känslan som hängde kvar när jag bestämde mig.
Men där nöjde jag mig inte. På 80-talet hade jag ju Simon, min undulat. Och en Pip-Hans har ju jag och Kollegan varit sugna på länge. Fördelen med att ha dom på linnet är att de inte väsnas och skräpar så mycket. Inte bits dom heller, mina nya husdjur. Istället bär de hatt och smycken. Trevligt och inhandlat.
Vad gäspar skorpan?
Jag har köpt en ny klocka. I härlig pastell. Våren gör sånt med mig. Jag vill ha glassfärger runt omkring. Den här ser nästan exakt ut som den jag fick när vi var på Kanarieöarna 1985, slog det mig. Ljusrosa plast med mönster i urtavlan. Känns trevligt att ha en sån på armen igen. Piggar upp. Och nu visar klockan att det är dags att dra...
Vårkänslan
Vilken vacker dag! När jag gick till tbanan i morse så var det ett helt gäng fåglar som var igång och kvittrade med hopp om våren. Ger mig barndomsminnen innehållandes smältande snö, bländande sol på vitt vinterlandskap och en längtan efter att få ta fram cykeln.
Jag, Kusinen och våra vänner på gatan brukade hjälpa snön och isen att smälta för att påskynda cykelsässongen. När man frågade om man fick ta fram cykeln blev ju ofta svaret att man måste vänta tills det var mindre is. Vi hämtade alla hinkar vi kunde hitta och fyllde med hett vatten som vi hällde på snön. Vi hackade med spadar på isen.
Känslan jag hade när jag tog min första cykeltur på våren kan jag fortfarande ta fram som om det vore igår. Knastret av gruset på asfalten när man cyklade. Vårljuden. Droppet och de kvittrande fåglarna. Att istället för de gamla snowjoggersarna få ta på sig gympaskor. Kanske t.o.m skippa jacka och köra stickad tröja och fingervantar istället. Vilken lycka!
Medan snön fortfarande låg kvar lajjade jag endel i den stora snöhögen plogbilen lämnade vid vår brevlåda. Den blev en jättehäst. Eller en snökoja. Minns hur jag en dag om och om igen bad en liten bön till Gud att han skulle upphäva tynglagen för bara ett par sekunder. Sedan kastade jag mig ut från snöhögen och hoppades på att sväva. Så kan det gå när man lär sig nya grejer i skolan och blandar det med lite fantasi....
TV-hallåan vi minns
Hemma i min familj gick han lite skämtsamt under namnet Sten Pannben. En trevlig prick.
Jag trodde att han försvunnit från rutan. Men i detta klipp förstår jag att det bara var hans karaktäristiska frisyr som gjorde det. Här ser man att med (h)åren tonas frisyren alltmer ner för att till slut helt försvinna då man inser att det inte längre är idé att kämpa emot...
Tv-grillen grillar lätt en enkel rätt
Läste just hos KlunkaMumsaPuffa att det prövats Tv-shopping för första gången. Jag drar mig till minnes mitt första minne av TV-shop. D.D Seven. Ett fläckborttagningsmedel som tog bort alla möjliga slags fläckar. JA, till och med jod! Jag och mina vänner satt och kollade igenom hela programmet flera gånger om för att kabel-tv för oss var något nytt och exotiskt. Men exakt vad var Jod egentligen? undrade jag.. Föräldrarna till en tjej på gatan testade produkten. Dom slog till på "Men vänta! Beställer du nu så får du 2 till priset av 1!" Ingrid och Bengt var vad jag minns inte överförtjusta i sitt köp.
Och så var det Chrystal Earth. Små geléklumpar som man kunde färga i regnbågens alla färger och använda i stället för jord i sina blomkrukor. Vi kollade med skräckblandad förtjusning. Fult men härligt, liksom. Jag vill också minnas ett par damstrumpbyxor som inte gick att ta hål på. Man visade hur katter med sina klor klöste längs en kvinnas nylonbeklädda vad och ingenting syntes på strumpan. Var tog dom vägen? Kan dom tänkas ha dragits in, månne?
Själv har jag trots alla dessa gamla tveksamma erbjudanden från TV-Shop också fallit till föga en gång för inte alltför länge sedan. Det var PRO Active. Hudvårdserien som "används av hela Hollywood". Vanessa Williams med sin sammetshy berättade att hemligheten låg bakom denna serie. När självaste P Diddy bedyrade PRO Active´s storhet kunde jag bara inte hålla mig längre...
Och det ska erkännas att jag även testat den här träningsmanicken med elektroder som man ska fästa på musklerna och som gör att musklerna på reflex drar ihop sig. Kusligt men roligt. Köpte loss det av en kompis som fick hjärtklappning och svettattack , ja panik, då han första gången testade den. Den funkade faktiskt. Men med tiden insåg jag att vanlig träning ändå känns skonsammare.
Hoppas på en recension av Klunkamumsapuffas shampo så småning om.
Undulatbegäret
Nästan alla jag känner hatar eller är rädda för fåglar. Mitt prat om undulater väcker oftare förakt än entusiasm så att säga. Och jag kan förstå, det kan jag. Är det någon som har fågel hemma är det oftast rädda stackare som bits och flyger okontrollerat i rummet. Eller så är de enda fåglar man egentligen träffat på stadsduvorna. Dom som också kallas råttor med vingar.
Men jag har en annan bild av denna bevingade vän. Simon. Min turkosa undulat som jag sparade ihop till när jag var 6 år. Glömmer inte lyckan när jag äntligen fick skjuts till djuraffären i Hökarängen där Simon och hans syskon fanns. Simon blev nedstoppad i en kartong med lufthål som jag andaktigt höll i knät hela resan hem. Hörde Simon kraffsa på insidan och var redan kär.
Det lektes med Simon hela dagarna. Och när jag var i skolan så lät jag Simon lyssna på ett band där jag och mina kusiner turades om att säga ett monotomt "hallå" i 45 minuter för att Simon skulle lära sig prata. När jag städade buren så ritade jag en liten trasmatta som jag la i botten. Den åt Simon upp. Min lilla fågel blev väldigt tam av all lek. Han gillade att sitta på mitt finger och att vara med i största allmänhet. Skulle äta allt jag åt. T.o.m glass. Och pratade gjorde han. Hej Simon, Hallå Simon, Okej Simon, Hejdå Simon var väl ungefär vad han sa.
Ibland så vill jag ha en undulat igen. Vill ha dom där knappnålsögonen hemma. Men så kommer jag på allt det jobbiga. Som att dom skräpar något enormt. Och att dom vaknar tidigt och kvittrar, även om man lägger en filt på buren. Då kvittrar dom bara tystare. Så det blir nog inget flygfä iallafall...
Men här är iallafall bilderna som fick mig på fall denna gång...
80!
I lördags var jag och A bjudna på 80-talsfest hos Caroliosos. Vi hade ingen outfit klar till A så på eftermiddagen drog vi till Stadsmissionen för att pröva lyckan. Vi hittade den perfekta dressen. Liksom lite casual. Vi tänkte att det var ungefär de kläder man skulle haft på A:s företag under 80-talet. Och när man sedan ska på fest så adderas bara cowboyslipsen för att få det lite mer "dressat". En 80-tals musche på det och looken var fulländad. Jag kunde inte sluta skratta. Själv var jag 80-talstjejen som bara väntade på ett tillfälle att få klä upp sig, så bästa blåsan åkte på. Presenten till värdparet blev den klassiska gurkkaktusen.
Den söta värdinnan Caroliosos var inspirerad av Mandy Smith
Under festen skulle bästa outfit röstas fram. Efter oavgjord röstning fick vinnarna framröstas i dansduell.
Både jag och A gjorde vårt bästa och lät svetten spruta på dansgolvet. A:s motståndare gick plötsligt ner i en djärv split. Något som skulle visa sig bli hans fall. Höften blev aldrig riktigt sig själv efter tilltaget och A kunde gå ur tävlingen som vinnare. Så kunde även jag efter att ha gett mig fullständigt hän i "Dansa i Neon".
Vi vann finfina priser. Jag ett Spa-kit och A en Latte termos On the Go!
I segersötma kunde vi sedan lämna festen. Malligare vinnare får man leta efter.
Tack Alex och Carola för en superrolig afton!
Hair är vi!
Ska på 80-tals fest hos Caroliosos på Lördag. Har nog bestämt mig för vilken outfit det får bli. Frisyr, skor och hatt ska jag fixa bara. A har ingen outfit än. Kanske kan det här inspirera?
Mina Vänner
Om man vill få sig ett gott skratt är ett sätt att leta upp de gamla Mina Vänner-böckerna som man hade som barn. I mina finns många fina skatter:
Jennys älsklingsslåt: "Den dagen när Karin skulle dö", Min egen är "Bealy Jaen"
Det värsta Niclas vet är "Kejer", medans Peter hatar "Att tvätta händerna". Gerts värsta är att "virka" och Patriks är "Löjliga personer"
Jenny L gillar bäst "Djur, saker och att hola på med hår", Lina nöjer sig med "Mandariner"
Susanne avskyr mest "Potatis", Helen J säger "När Henrik lugas"
Erika vill bli "Sucolåg" och är intresserad av idrottsgrenen "Iny Bandy"
Helen W har på övrigt att tillägga skrivit "Jag är alargisk"
Men det bästa av allt är Angela som på Det värsta jag vet har fyllt i "Att äta bajs"
Dirty Dancing
Har gått och tjatat den senaste tiden om en låt som jag tycker så mycket om.
En helt ny med Frida Hyvönen som heter Dirty Dancing. Den är så fin. Melankoli, nostalgi, fin sång och fin melodi. Och så gillar jag att det är en historia. En fin och enkel historia.
Mitt egna minne till filmen Dirty Dancing är också en fin och enkel historia.
Jag var 11 år och hade varit ihop med Kim i 1 helt år. En endaste gång hade vi pussats. Men kära, det var vi. När vi varit ihop i 1 år förstod vi att det var något att fira. En lördagseftermiddag i februari tog vi med våra bästisar Malin och Peter på en resa in till stan för att se eftermiddagsvisningen av Dirty Dancing och gå på Mc Donald´s. Malin och Peter hade bara varit ihop någon månad.
Känslan var magisk. Vi hade alla fått lov att åka till stan utan vuxet sällskap. Ända till Saga på Drottninggatan. På Mc Donald´s fick vi ballonger. När vi ätit klart gick vi ut på Kungsgatan och släppte våra ballonger ut i luften och såg dom flyga upp mot himlen samtidigt som vi kände ett lyckorus och en gemenskap som var av en annan värld.
På bion satt killarna och skruvade på sig när Johnny tryckte sin längtande höft mot Baby´s i en intim och häftig dans. Jag och Malin njöt. Bättre film hade vi aldrig sett.
Efteråt skrev vi lylligt i våra dagböcker om vår stora dag. Känner än idag hur vuxet och romantiskt det kändes för oss små 11-åringar att få uppleva ett sådant äventyr. Och aldrig tröttnar jag på filmen i fråga.
Lyssna på Fridas sång här
Sanningen bakom det skruvade leendet
(Förlåt söta Mamma)
Här är LillBarbro 7 år.
Första skolporträttet.
På morgonen hemma hos oss innan fotot skulle tas borstades det hår och valdes kläder. Favorittofsarna med kaniner som var så goda att tugga på satt med Mammas hjälp på plats ovanför öronen. Ögongrus var borttvättat och tänderna borstade. Jag hade vid tillfället tappat båda mina framgaddar.
I hopp om att få ett fint porträtt att rama in och ge bort i present till släkten försökte Mamma ge mig ett konkret tips:
"Du behöver ju kanske inte le jättestort så att hela gluggen syns?"
"That makes sense" tänkte jag och övade i spegeln ett par gånger.
Väl på plats hos fotografen var jag lite nervös. Fotografen bad mig att le. Jag log. Och kom i sista stund på Mammas ord och försökte lite hjälpligt att rätta till mitt stora leende genom att pressa ner överläppen i hopp om att dölja den stora gluggen.
Resultatet har ni här ovanför. Det största fotot behöll vi aldrig. Den här historien dras upp då och då och varje gång frambringar den skrattsalvor i vår familj. Men min stackars Mamma får dåligt samvete mitt i bubbelskrattet och kan inte riktigt med att allt var hennes "fel".
Jag med flera tackar henne dock för en rolig historia.
