lillbarbro

Och jag skulle gärna vara kvar i Thailand ett tag till. Har än inte lagt in alla bilder i datorn, men när jag gjort det så återkommer jag med en liten resedagbok. Och det ska ske inom kort. Men först blir det jobb, så so long Cowboys!

I morse skulle jag upp på morgonyoga för första och sista gången på länge. Jag fick tvinga mig själv att komma upp ur sängen. Väl utanför dörren slogs jag av hur ljust det är klockan halvsju nu. Och fåglarna kvittrade. Vinter blir vår, oj så underbart!

Sista yogan så inför semestern. Och sedan väntade fina Karin utanför studion för att vi skulle gå till vad som har blivit fiket-hela-veckan-stället - Bagel Street Café. Vi var klädda precis likadant.




Afrikabyxa och Uggs. Kändes som att vi gick ut i pyjamas och tofflor. Men det var ingen dum känsla.



Karin ska ta mina tider när jag är på semester. Och idag har vi vår sista jobbardag ihop innan vi åker. Kommer sakna min nya lillasyster som alltid har nära till skratt och som smittar av sig med sitt glada humör. Fast när jag kommer hem igen hinner vi med många till sådana här trevliga frukostmorgnar innan hon och Fredrik flyttar tillbaka till Katrineholm (SNYFT)

Nu har jag en liten To-do-lista att bocka av från under dagen på jobbet och sedan har jag en likadan för vad jag behöver göra hemma och i morgon bitti så far vi. Känns helt overkligt och superroligt!

Ha en skön fredag alla vänner!

Hittade den här lilla resväskan på HM i helgen. Den har hjul och går att platta ihop så att den inte tar någon plats. Och den funkar som handbagage. Och det bästa av allt, priset: 299:- Perfekta weekend-väskan! Älskarn!

(känsliga läsare varnas)

"Varför gråter alltid tjejer när dom spyr?" A frågade det av någon anledning jag inte minns när vi var hemma hos Karin och Fredrik förra helgen. Fredrik höll med vill jag minnas. Varför? Ja, jag kom att hitta svaren på det några dagar senare.

I torsdagskväll efter yogan började jag känna mig lite illamående. Några timmar senare satt jag på huk och kramade toalettstolen. Och det finns banne mig inget värre.

Medan jag satt hukad vid toalettstolen var A ute med kollegor på krogen och åt ostron. Jag kände mig ensammast i världen. Ja det kändes faktiskt som att döden var nära. Det gör ju det. Så alltså, helt naturligt enligt mig, fulgrät jag där jag satt på toagolvet och tyckte megasynd om mig själv.

Och det finns ju så många anledningar till att gråta. Till exempel så sitter man med huvudet nere i toaletten. Man kan ju inte välja en värre plats att placera huvudet på i hela lägenheten! Sedan vänder man ut och in på sig själv i en vidrig kräkspasmer. Känslan just då är den där dödskänslan. Otäck. Efteråt darrar man som ett asplöv. Och fryser. Man känner avsky för hela grejen. Hopplöshet. Maktlöshet. Som gjort för tårarna att rinna!

När A väl kom hem satt jag där igen. "Kom inte in!" gräthojtade jag inne från badrummet. Jag snöt mig och torkade tårarna och öppnade dörren. Men att se A därute med blåbärsoppa och med armar utsträckta helt orädda för smitta fick mina tårar att trilla igen.

"Jag ääääär en sån!" snyftade jag

"En vaddå?" undrade A

"En sån (snyft)  tjej som (snyft) gråter av att (snyft snyft) kräkaaaaaaaaas!"

Tyvärr så insjukade även stackars A några dagar senare. Samma vidriga skit med ett evigt rännande till toaletten. Men inga tårar förstås. Om någon nu trodde det. Kan nu dock meddela att även han är på bättringsvägen och vi börjar båda känna oss som människor igen.

Idag kom så dagen då jag, 34 år gammal, skulle gå till frisören för första gången. Eller nej, min kära syster är ju en alldeles utomordentligt fullfjädrad och superbokad frisör som jag klippt mig hos sedan 1990 typ, men ni vet första gången hos en för mig helt ny frisör. Jag skulle alltså låta en helt okänd typ sätta saxen i mitt hår. Hjälp!

För att undvika en urflippad supertrendig klippning (med Emams visdomsord ringandes i huvudet) så valde jag på frisörställets hemsida bort de frisörer med assymetriska exprimentiella hårformationer. Hittade således en norrlänsk tös som själv hade sitt långa hår kvar på bilden och som var ganska bokad. (Ja, då är det ju många som gillar henne)

Väl i frisörstolen kände jag att det här kommer gå bra. Hon verkar ju högst normal. Hon tittade igenom mitt hår. Varför skäms man alltid i sådana här situationer? Nej nu ser hon mina jätteslitna toppar och min decimeterlånga utväxt.

"När klippte du dig senast då?"

Ja hmmm... ingen idé att ljuga. "Oktober tror jag"

Men då var hon skön. Inga var-sjätte-vecka-förmaningar här inte. Hon kollade igenom håret. Konstaterade att det var tjockt. Och slitet av blekning. Föreslog en ny bena. "Okej" sa jag och kände mig spontan.

Till schamponering. Herrejösses så skönt det är. Mmmm, blundade och njöt så mycket jag kunde. Försökte använda mig av yoga-andningen för maximal njutning. Plötsligt började hon köra någon slags huvudmassage medan balsamet satt i. Yes! Blunda och njut nu för allt vad tygen håller!

Sedan började hon klippa. Och det gick faktiskt bra. Ett tag började hon surra lite om att i partier klippa håret ganska mycket kortare för att tunna ut det och att det skulle försvinna in i frisyren. Genast så dök Emmas varnande pekfinger upp. (Läs kommentarerna under inlägget "Otrogen!" och ni förstår vad jag pratar om) Det blev ingen sådan klippning men en nogrann uppklippning som jag är riktigt nöjd med faktiskt.

Så jag gick därifrån med en alldeles normal frisyr. Nöjd och glad!