lillbarbro

Det är nåt befriande med en sådan här nyhet. Så obetydlig, men i all sin enkelhet så klappar mitt hjärta ändå för Else-Marie som gjort denna upptäckt och ringt Borås Tidning. Men är den där "speciella vinkeln" verkligen fångad på bilden?

(Artikel hämtad från Borås Tidning)

På medborgarskolan har man fantasi vad det gäller att komma på nya kurser att starta. Men denna kursgrupp skulle jag mer än gärna beskåda när de är ute på expedition. Jag gissar att Olle Duhva skrattar gott, han kan väl inte vara på riktigt?!

Duvmatning på medborgarskolan

Jag har kommit in i en period då jag minns mina drömmar. Och dom är så skumma! Väldigt ofta utspelar dom sig i fjällen. I själva slalombacken. Härom natten  hade jag lite dumt nog parkerat bilen just i en slalombacke, väldigt nära en brant förstås, så typiskt drömmar. När jag klev ur höll jag på att ramla ner. Men istället råkade jag slita av bildörren som praktiskt nog gick att vika ihop likt en kartong.

Inatt då. Jo nu tog jag mig fram med häst. Barbacka på en väldigt stor bjässe som var en sisådär 3 meter i mankhöjd. Lite läskigt då man gled runt lite på ryggen. Han var lugn och fin men vi kunde inte kommunicera så bra. När jag drog lite i manen för att få honom att svänga åt något håll så var han inte med på noterna utan gick med kraft rakt in i väggarna. För vi var inomhus. I en vacker sal med dukade långbord närmare bestämt. Jag fick huka och ducka för kristallkronorna som hängde på rad i taket.

När jag väl skulle av så gick hästen ner på huk! Jag hade nylonstrumpbyxor och höga sandaletter och det var därför svårt att gå av. Men när jag var av reste sig hästen på bakbenen och vi "skakade hand".

Jag säger då det...

Nu är det som sagt höst och i Hornstulls mest spännande klädbutik är man inte sen att skylta om.



Bysten som i våras hade en mer framträdande roll i skylten har fått hoppa ner i en hink med höstris.



Dockorna dåsar vidare, nu med nästan ännu rufsigare barr



Men se där! Gnagaren vi spekulerade runt sist visade sig vara ett apdjur! Här tittar han fram på själva kassadisken, där han stryker sig mot ett par långa handskar i nylon.



Den som inga byxor har....



Det verkar marigt att få armar på plats på dockorna.

Fortsättning följer... tills dess, kolla in denna favorit i repris

Nu tror jag det är vecka 4 eller 5 för mig på bikramyogan. Och fortfarande förundras jag över uppmaningen jag där får:

"Put your head between your legs below the knees with your fingers under your heels and pull until you look like a japaneese ham sandwish"

En japaneese vad? Hajjar folk i allmänhet den liknelsen? Varför använder sig alla instruktörerna av denna fras? Är det ett krav från högre ort? (Ett lustigt krav i sådana fall)

Med tiden har jag ju förtsås greppat hur jag ska göra själva ställningen, men jag greppar fortfarande inte liknelsen. Googlade därför på denna macka och något riktigt platt rör det sig förstås om. Och jodå, nåt riktigt platt var det iallafall. Men kanske hade jag hajjat "Ett dubbelvikt tunnbröd med smör på" bättre, om man nu ska se ut som ett tilltugg.



Ps blogginälägget där jag lånat bilden beskriver bikramyogan på ett ganska kul vis...

I fredags var jag hemma hos MellanBarbro med hela min familj. Vi vred oss i skrattplågor åt det här:



Haha Helenius är störd! På att bra sätt förstås.

Är det bara jag eller börjar Melker spåra en aning nu?

Minns ni min fantombild på Aschberg? För nåt år sedan hitatde ju jag en sida där man får göra egna fantombilder. Man väljer öga, näsa, haka, frisyr m.m och sedan bredd, längd och storlek på dessa - hur kul som helst. Nu fick jag lust att göra en ny. Ville testa nån med glajjor. Och kolla! I´m the master of fantombilds!




Efterlyst: Mycket gravid kvinna i 30-årsåldern, hehe...

Den här killen tar spontandans till en helt ny nivå. Se hur han fullkomligt dansar skiten ur sin tjejpolare. Hans moves till "and the whole club´s looking at her" är min favorit.

Vi är många som heter Barbro. Vi har förutom oss fem (!) i min familj i 3 generationer även BautaBarbro och hennes lilla bebis Betty Barbro. I dalarna finns det ju tydligen en hel by där ALLA heter Barbro. Kille som tjej. Men nu när jag skriver det undrar jag om det verkligen är sant?!! Vill minnas någon gammal dokumentär på typ tv3...

Nåväl, nu kan jag stolt presentera en ny medlem i Barbroklubben. Lite otippat är det Lillräven som lagt sig an det ärofyllda namnet. Och vi hälsar henne välkommen. Hej Juliana Barbro Alonso! Nu kan du sluta klaga på att vara mellannamns-lös.

Har tidigare skrivit om min fascination för Beyonce´s dans i "Single Ladies". Och om hur jag vill kunna göra den själv. Om hur jag ibland försöker. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Var för ett tag sedan hemma hos ett par vänner på fest och det avslöjades att dansen utfördes varje morgon framför tv:n av tjejen i hushållet. På Youtube kan man se alla möjliga och omöjliga varianter på studsande människor i svarta bodies. Ja t.o.m Justin Timberlake studsade runt i body och högklackat tillsammans med Beyonce i Saturday Night Live för ett tag sedan.

Men nu tror jag ändå att rekordet är slaget. Inte mindre en 100 tjejer i London firar att Beyonces konsert närmar sig. Det gör dom på det här viset, mäktigt!

ballar... av stål. Igen.

Nu när intrycken lagt sig till rätta i min kropp så måste jag nog säga att detta är min favorit från måndagens avsnitt av Ballar av Stål. Men ett varningens finger ska höjas. Lite fult språk förekommer och det blir nästan ogenomlidiligt pinsamt stundtals. Dock är tjejen imponerande när hon grundlurar de italienska turisterna...

Här på mitt jobb händer det titt som tätt att folk glömmer handskar och mössor och grejer. Oftast blir dom kvar här, ingen verkar riktigt orka leta upp sina borttappade pinaler. Då faller det sig naturligt att jag ibland efter en längre tid kan se grejerna som övergivna stackare som letar ny ägare. Är det något som faller mig i smaken kan föremålet ha förmånen att haka med mig hem.

Härom veckan hände detta ett par fina svarta handskar i skinn. De låg här ett långt tag och jag frågade tjejerna som jobbar extra om det var deras. Icke. Så jag tog hem dom. Har fungerat jättebra och jag har känt mig varm och snygg om händerna på samma gång. Tills i fredags då jag satt på t-banan med Kollegan.

Har du också såna handskar? säger hon.

Ja, har och har, ett fynd på jobbet....  svarar jag malligt innan jag inser att mina nya fina handskar tillhör själva Kollegan som varit borta från jobbet i några veckor.

Sedan garvar vi så vi får kramp. Jag av både komiken och genansen. Kollegan endast åt mig. Hon fick genast tillbaka sina handskar och jag gick med hennes andrahandsval från t-banan.

Sicken klåpare jag är.

För flera år sedan visade SVT en dokumentär som hette Se Mig. Den handlade, om jag minns rätt, om kroglivet i Stockholm. Om hur vissa kommer in, andra inte - ja det där. Bland annat var det ett tjejgäng som hade förfest i en lägenhet i Hagsätra, dansandes och skrålandes till Soundtracket till Grease. Senare i programmet fick man se hur dessa tjejer sedan nekades att bli insläppta på Spy Bar.

På Spy Bar jobbade på den tiden Fadde. Han är också med i denna dokumentär. Man får se vad han gör när han inte är stans då viktigaste och mäktigaste dörrvakt. Han åker till landet. Det här klippet är bland de bästa jag sett. Så när jag idag som av en händelse kollade in på Faddes blogg blev jag så löjligt lycklig då jag upptäckte att Fadde själv haft den goda smaken att lägga in detta klipp där.

Hurra - ironi! tänkte jag. Men sedan tänkte jag igen. Är inte Fadde mannen med minst självdistans över huvudtaget? Kan det vara så att han inte är ironisk? Kolla och avgör:

Faddes blogg-inlägg

Slutar aldrig skratta åt den här bilden. Är tagen på en helt vanlig födelsedagsfest. På ett helt vanligt dansgolv. Visserligen ett dansgolv som frambringat brännsår, trasiga knän och sönderslitna kläder, men ändå. Varför blev det så att alla mina vänner på denna bild ser ut att höra hemma på Snickeriet?

(Ps. Alla i snickeriet är väldigt rara, särskilt i det här klippet. Fick en släng av dåligt samvete nu.)

I vår familj fungerar det inte som hos många andra, liksom Nån som vill ha den sista biten?, och den som känner för det säger jatack. Nej, vi visar varandra extrem hänsyn.

Eftersom alla vi systrar heter Barbro i mellannamn så kallar jag oss här Stor, Mellan och LillBarbro (den sistnämnde känner ni). Och så har vi Mamma som visserligen också heter Barbro men som nu får heta Mamma. Så här gick det till på landet i somras:

Frukost och StorBarbro har bakat bröd som skurits upp så alla kan ta för sig. Jag och några till har tagit och ett ojämt antal bitar återstår då MellanBarbro och Mamma är kvar:

 

MellanBarbro: Men oj, mina bitar e jättestora? Har alla fått?

Mamma: Jaaaadå oroa dig inte, det där blir bra till mig. (Två något mindre bitar kvar i korgen till mamma)

 

MellanBarbro: Men NEEEEEJ mina bitar e ju JÄTTESTORA!! Nu gör vi så här! (Börjar skära av en 3 cm lång bit från sin ena macka å försöker trycka in den på mammas tallrik)

 

Mamma: Neeeeeeej kommer inte på fråga! Jag har ju här! Det räcker gott och väl! (Motar tillbaka lillpluttsbiten i MellanBarbros hand)

 

MellanBarbro: (desperat) Men det här känns JÄTTEDUMT! Neeeej?!! E det INGEN som vill ha den här biten?!! LillBarbro DU kanske?

Jag: Ja men varför inte, tack så mycket (roffar åt mig biten trots att jag har två rejält tilltagna skivor av StorBarbros bröd på min tallrik.

 

Moaaahahahaha, alla slår sig för knäna av skratt. För jag skämtar såklart. Så långt ifrån hur vi beter oss så att ingen ens tar mig på allvar...