lillbarbro

Igår var det visning på min lägenhet. Jag satt likt Fadde i solglajjor med bilen parkerad  på gatan en bit bort en stund och såg 7 par ringla in. Spännande! Mäklaren ringde efteråt och var nöjd och tyckte intresset varit stort. 10 pers på intresselistan. Nu gäller det bara att de börjar buda också. En visning till ikväll. Det är mycket spännande ska jag säga er...

Återkommer i ärendet.

På söndag har jag visning på min lägenhet. Bilderna av min lägenhet på nätet stämmer för tillfället inte alls med verkligheten. Allt är en enda röra och det kryper i mig att ha det så. Den stora anledningen till messen är att jag målat om köksgolv och garderobsgolv vilket resulterar i att allt flyttas från rum till rum i röriga högar. Samtidigt som en stor del av det jag ibland behöver ligger nerpackat i stora sopsäckar i mitt källarförråd.

Inatt när jag smög upp på toa föll jag raklång ut på hallgolvet med en duns då jag fastnade med foten i dammsugarslangen. Då kände jag att jag riktigt längtade efter att röja upp i allt bråte. Men det blir i morgon. Bara att hålla ut tills dess. Och se var man sätter fötterna.

Allt gick så fort. I tisdags kom en mäklarbrutta hit för att göra en värdering. Hade inte tänkt att det skulle vara mer än så just nu. Men redan idag ligger min lägenhet till försäljning på nätet. Och jag känner det som att jag tagit med mitt älskade hem på ett obehagligt läkarbesök. Kan man svika en lägenhet?

Hur som helst. Jag körde hela homestagar-grejen rakt av. Pyntade med pioner och sommarblomster, köpte en sisodär 7 kilo gröna äpplen till en fräsch fruktskål som skulle få stå i köket och ge en frisk anda. 100 prylar var nedslängda i svarta plastsäckar och inproppade i källaren. Min gamla trotjänare Sekretären fick ryka ur min, ja hur säger man nu, välkomnande hall med ljuvliga trägolv i original, för att ge plats åt en trevlig sporadisk läshörna. Men visst, det ska erkännas att jag stått på barriären och hånat allt stagande man ser i alla inredningsprogram men nu var det jag som körde Lulu Carter i 180.

Det är med blandade känslor mitt hem går ut på nätet till försäljning. Mitt älskade fina hem, liksom. Som jag pyntat och pysslat så mycket med. Och som jag tycker är en av de mysigaste platserna på jorden. Shitvadhållerjagpåmed-tankarna snurrar i mitt huvud nattetid.

Men sedan tänker jag på mig och A ihop i en lägenhet i stan. Kanske i en sekelskiftes med balkong i söderläge. Kanske en funkis med ett kreativt rum. Kanske nåt helt annat. Nåt alldeles förträffligt som blir vårt tillsammans. Vägen dit kan bli lång och nedrig eller så blir den precis så kort och skön som jag hoppas. Det där vet vi inte riktigt än. Men som Tomas Ledin skulle sagt: Hur som helst, det blir nog bra.

När jag såg min försäljningsannons på nätet så gillade jag iallafall vad jag såg. Tänkte att där skulle jag verkligen kunna tänka mig att bo. Och det får man väl ta som ett gott tecken tycker jag.

Nu kan jag inte skriva mer för nu ska jag och min nya kompis Lulu ta på oss uggsen och mjukisbyxorna och puffa till några orientaliska kuddar och tända några härliga exklusiva doftljus. Mors!



Ps. Jag får lov att dra mig ur det hela om det inte går som jag vill. Och det känns skönt.

Ironiskt.

Nästa inlägg efter att jag hyllat Enskede-nejden blir det att jag kanske säljer min lägenhet. I eftermiddag ska det fotas och fixas med Mäklarbyrå och sedan får vi se var det hela slutar. Förhoppningsvis slutar det med en tvåa på Söder tillsammans med A i augusti. Låt oss alla hålla tummarna för att allt klaffar i slutändan, ok?


Uhuuu nerigt!