lillbarbro

Nu för tiden brukar jag mest tycka att tonåren känns jobbiga. Att det är så mycket som är förknippat med ångest runt den tiden. Jag hade väl själv en helt ok tonårsperiod, men ändå, det var så mycket som man tyckte var pinsamt, jobbigt och ledsamt också. Olyckliga kärlekar eller långtråkiga franskalektioner. Usa-sockor och utegympa. Jättebindor att smussla med i skolskåpet.

Jag oftast tacksam att det är en period man är klar med när jag ser fjortisar strutta runt på stan med väldigt mycket puder, väldigt mycket stort hår och väldigt höga klackar att rangla runt på. Men så idag, ja alldeles nyss, så kom det in två stycken tonårstjejer i butiken. Söta men också väldigt mycket 14 liksom.

En av dom sa "Dom spelar alltid Michael Jackson här inne"

"Ja det är jag... jag gillar honom och har lite dålig fantasi och så slutar det alltid med att det blir Michael" sa jag.

"Ja men det  e bra!" säger den ena tjejen

"Ja, men du skulle kunna köra till exempel Mando Diao också... eller Joshua Radin"

"Det vet jag inte vem det" sa jag och kände mig gammal. "Men jag kan kolla här på Spotify"

Sagt och gjort. Och så började en vemodig fin låt. Den ena tjejens favoritlåt.

"Tyckte du om den?" frågade hon efter en stund

"Ja den var jättefin, tack för tipset" sa jag och kände värme i hjärtetrakten.

"Hej då, ha det så bra" sa tjejerna när dom gick. Och det räckte för mig för att tycka att dom var de raraste av sitt slag.

Fina små tonårstjejer! Nu står jag kvar här och lyssnar på Joshua Radin genom ett tonårshjärts-filter och det känns så fint så fint...