lillbarbro

Pallrade mig iväg till gymmet i morse igen. Mina lår har en nästan overklig träningsvärk sedan sist men inget får hindra mig nu. Nu ska här börja tränas igen!

Det är trevligt på gymmet på morgontimmarna. Det är så lite folk. Nästan ensam i omklädninsrummet. Och uppe bland maskinerna är det jag och seniorerna. Det är trevligt tycker jag. Stämningen är så lugn och skön. Och så behöver jag inte skämmas när jag sitter och kämpar med axelmaskinerna. Jag är så otroligt svag i vänster axel/arm! Jag chockade mig själv i morse när jag knappt lyckades ta mig igenom ens fem st upp å ner med axelmaskinen. Vänster arm vek sig som spagetti! Vekling! Då är det skönt att vara omgärdad av trygga fina senorer istället för aerobics-bruttor.

En av seniorbesökarna har sin lilla handväska käckt på axel när hon går från maskin till maskin. En annan sportar världens största hörlurar där han sitter och pumpar. Det är rart.

Men varför är personalen så måna om att säga hejdå när man går ifrån SATS? Trevligt visst, men alltsom oftast  lite smått desperat. Dom kan vara hur upptagna som helst. Ändå sticker dom upp huvudet och ropar hejdå. Ibland kommer hejdå:et precis innan dörren slår igen bakom mig. Men aldrig, aldrig, ALDRIG missar dom det. Dom får bergis böta för varje utelämnat hejdå. Eller så får dom provision på ordet. Ibland tror jag att det är personalens allra viktigaste uppgift på SATS. Så nitiska är deras farväl.