lillbarbro

I vår familj fungerar det inte som hos många andra, liksom Nån som vill ha den sista biten?, och den som känner för det säger jatack. Nej, vi visar varandra extrem hänsyn.

Eftersom alla vi systrar heter Barbro i mellannamn så kallar jag oss här Stor, Mellan och LillBarbro (den sistnämnde känner ni). Och så har vi Mamma som visserligen också heter Barbro men som nu får heta Mamma. Så här gick det till på landet i somras:

Frukost och StorBarbro har bakat bröd som skurits upp så alla kan ta för sig. Jag och några till har tagit och ett ojämt antal bitar återstår då MellanBarbro och Mamma är kvar:

MellanBarbro: Men oj, mina bitar e jättestora? Har alla fått?

Mamma: Jaaaadå oroa dig inte, det där blir bra till mig. (Två något mindre bitar kvar i korgen till mamma)

MellanBarbro: Men NEEEEEJ mina bitar e ju JÄTTESTORA!! Nu gör vi så här! (Börjar skära av en 3 cm lång bit från sin ena macka å försöker trycka in den på mammas tallrik)

Mamma: Neeeeeeej kommer inte på fråga! Jag har ju här! Det räcker gott och väl! (Motar tillbaka lillpluttsbiten i MellanBarbros hand)

MellanBarbro: (desperat) Men det här känns JÄTTEDUMT! Neeeej?!! E det INGEN som vill ha den här biten?!! LillBarbro DU kanske?

Jag: Ja men varför inte, tack så mycket (roffar åt mig biten trots att jag har två rejält tilltagna skivor av StorBarbros bröd på min tallrik.

Moaaahahahaha, alla slår sig för knäna av skratt. För jag skämtar såklart. Så långt ifrån hur vi beter oss så att ingen ens tar mig på allvar...