lillbarbro

På fredagen skulle vi alltså kidnappa Emma på riktigt.

Klockan 11 väntade sig Emma att hennes Mamma skulle komma, men istället ringer mamma och beordrar Emma att titta ut genom sitt fönster. Utanför står Krull, som jag berättat om tidigare Roligt är att vår Krull blev påtagligt lik den riktiga.

Räven ligger i buskarna utanför och filmar det hela. Det fina med Räven är att samtidigt som hon gör detta hinner hon rapportera till oss andra med sms "Emma har hamnat i ett hysteriskt fnitteranfall jag aldrig hört förut" osv. Hon är så bra.



Krull åker med Emma till Gerdas där vi, som denna gång är många fler, väntar. Emma är lycklig igen och det känns så skönt att få säga hejdå till besvikelsen. Nu har Emma äntligen använding för den emligt packade väskan från gårdagen där hon packat ned det hon tror hon kan behöva på en möhippa, som festskor och top med tygblomma.

Vi äter lunch och Emma talar ut om hur hon under natten våndats. Hon har det gott. Ända tills Räven vill presentera nästa utflykt.



Emma blir nästan vit i ansiktet. "Vem har kommit på det här??!" Jag gör mig mindre i min stol. Hade inte riktigt koll på att hon var SÅ rädd för hästar. Och allergisk, ja det hade vi ju inte tänkt på...



Med Clarityn i magen är Emma ändå med på noterna. Vi kör ponnytrav! Roligare än någon av oss kunnat ana tror jag. Det är krut i de små knubbiga hästarna. Ibland vill de hellre käka gräs i kanten och ibland börjar de galoppera. Men oj så vi kör!



Efteråt är Emma ganska lättad och glad. Och blodat tand tror jag vi alla fick. Vill köra mer!



Mellanmålspaus blev det sedan. Mackan represent!

Nu är det dags för middagsförberedelser och Emma får en ny stass att krypa in i. Väninna J har förberett för god grillmat och så småning om sitter vi och äter ljuvligt smakande primörer och sallader. Emma får öppna kuvert med frågor om minnen vi alla har med henne. Emma har bra koll



Hon får också panga gamla ex.



Som den storyteller Emma är fick vi höra roliga historier.





Just därför fick många vara med som egentligen inte riktigt hörde dit. Vi vill höra storyn!

När alla ballonger var spräckta blev den dans och fina ord resten av kvällen. SimSimma, Who´s got da keys to ma bimma!! Emma höll små vackra tal för oss alla. Unserbart! Vi var några få som sedan drog hem till Emma för att fira vidare. Men ungefär vid dörröppningen tror jag vi alla kände oss lite för utmattade för att fortsätta (förutom möjligen Emma själv) Det blev taxi hem och bums i säng.

Bara några timmar senare skulle ju jag på´t igen.