lillbarbro

Idag kom så dagen då jag, 34 år gammal, skulle gå till frisören för första gången. Eller nej, min kära syster är ju en alldeles utomordentligt fullfjädrad och superbokad frisör som jag klippt mig hos sedan 1990 typ, men ni vet första gången hos en för mig helt ny frisör. Jag skulle alltså låta en helt okänd typ sätta saxen i mitt hår. Hjälp!

För att undvika en urflippad supertrendig klippning (med Emams visdomsord ringandes i huvudet) så valde jag på frisörställets hemsida bort de frisörer med assymetriska exprimentiella hårformationer. Hittade således en norrlänsk tös som själv hade sitt långa hår kvar på bilden och som var ganska bokad. (Ja, då är det ju många som gillar henne)

Väl i frisörstolen kände jag att det här kommer gå bra. Hon verkar ju högst normal. Hon tittade igenom mitt hår. Varför skäms man alltid i sådana här situationer? Nej nu ser hon mina jätteslitna toppar och min decimeterlånga utväxt.

"När klippte du dig senast då?"

Ja hmmm... ingen idé att ljuga. "Oktober tror jag"

Men då var hon skön. Inga var-sjätte-vecka-förmaningar här inte. Hon kollade igenom håret. Konstaterade att det var tjockt. Och slitet av blekning. Föreslog en ny bena. "Okej" sa jag och kände mig spontan.

Till schamponering. Herrejösses så skönt det är. Mmmm, blundade och njöt så mycket jag kunde. Försökte använda mig av yoga-andningen för maximal njutning. Plötsligt började hon köra någon slags huvudmassage medan balsamet satt i. Yes! Blunda och njut nu för allt vad tygen håller!

Sedan började hon klippa. Och det gick faktiskt bra. Ett tag började hon surra lite om att i partier klippa håret ganska mycket kortare för att tunna ut det och att det skulle försvinna in i frisyren. Genast så dök Emmas varnande pekfinger upp. (Läs kommentarerna under inlägget "Otrogen!" och ni förstår vad jag pratar om) Det blev ingen sådan klippning men en nogrann uppklippning som jag är riktigt nöjd med faktiskt.

Så jag gick därifrån med en alldeles normal frisyr. Nöjd och glad!