lillbarbro

(känsliga läsare varnas)

"Varför gråter alltid tjejer när dom spyr?" A frågade det av någon anledning jag inte minns när vi var hemma hos Karin och Fredrik förra helgen. Fredrik höll med vill jag minnas. Varför? Ja, jag kom att hitta svaren på det några dagar senare.

I torsdagskväll efter yogan började jag känna mig lite illamående. Några timmar senare satt jag på huk och kramade toalettstolen. Och det finns banne mig inget värre.

Medan jag satt hukad vid toalettstolen var A ute med kollegor på krogen och åt ostron. Jag kände mig ensammast i världen. Ja det kändes faktiskt som att döden var nära. Det gör ju det. Så alltså, helt naturligt enligt mig, fulgrät jag där jag satt på toagolvet och tyckte megasynd om mig själv.

Och det finns ju så många anledningar till att gråta. Till exempel så sitter man med huvudet nere i toaletten. Man kan ju inte välja en värre plats att placera huvudet på i hela lägenheten! Sedan vänder man ut och in på sig själv i en vidrig kräkspasmer. Känslan just då är den där dödskänslan. Otäck. Efteråt darrar man som ett asplöv. Och fryser. Man känner avsky för hela grejen. Hopplöshet. Maktlöshet. Som gjort för tårarna att rinna!

När A väl kom hem satt jag där igen. "Kom inte in!" gräthojtade jag inne från badrummet. Jag snöt mig och torkade tårarna och öppnade dörren. Men att se A därute med blåbärsoppa och med armar utsträckta helt orädda för smitta fick mina tårar att trilla igen.

"Jag ääääär en sån!" snyftade jag

"En vaddå?" undrade A

"En sån (snyft)  tjej som (snyft) gråter av att (snyft snyft) kräkaaaaaaaaas!"

Tyvärr så insjukade även stackars A några dagar senare. Samma vidriga skit med ett evigt rännande till toaletten. Men inga tårar förstås. Om någon nu trodde det. Kan nu dock meddela att även han är på bättringsvägen och vi börjar båda känna oss som människor igen.