lillbarbro

En dröm som gick i kras. Så här.

En mycket regnig söndag någon gång innan midsommar hade vi en liten söndagsrutt på 4 visningar. Jag hade noggrant skrivit upp ett schema med tider, adresser, ytor, och summor som vi betade av en efter en. Turen kom till en adress på Heleneborgsgatan. På väg dit konstaterade jag att jag glömt bort vilken det var vi nu skulle besöka. Bilderna hade väl inte imponerat helt övertygande på mig men jag hade ändå förstått att här kunde finnas något.

Och mycket riktigt. Det här var en riktig pärla tyckte både jag och A. Den låg visserligen på nedre botten men med fönster ut mot två lugna och grönskande innergårdar. Fönstrena var djupa och fulla med spröjsar. Och på visningen var vi i stort sett ensamma. Verkligheten överträffade dikten.

Ensamma om att lägga bud var vi också vilket höjde hoppet och satte igång inspirationskontoret i huvudet på oss. Här skulle dras fram gamla trägolv. Vi skulle ha en fin matsalsdel för alla middagar vi skulle bjuda er på. Vi skulle ha en arbetsavdelning för våra datorer musikmaskiner och symaskiner. Vi skulle trycka in en diskmaskin i det lilla trevliga köket och badrummet skulle bli ett hamam med marrakeshgolv. Ååh vad fint det skulle bli och oj så vi skulle trivas.

Självklart ville inte säljarna sälja för utgångspriset, det förstod ju vi med. Så nu följde ett par veckor av bud hit och dit. Vi drog neråt och mäklaren uppåt. Förstås. Tillslut så kom vi fram till en summa som alla var ok med. Det hände nu när vi var på Cypern så ett par dagar efter att vi kom hem bestämdes att vi skulle skriva kontrakt. Och vi kände att vi gjort ett riktigt kap!

På måndagmorgonen när vi kommit hem träffade vi banken som kollade om allt såg bra i stadgar och årsredovisning. Allt var klatt men inte betatt så att säga. Men efter ett par timmar ringer A mig och berättar att säljarna dragit sig ur. Poff så var den drömmen över. Och då har vi ändå hållt på och tragglat fram och tillbaka i en månad. Men två dagar innan kontraktskrivning tyckte säljarna att det passade bra att ändra sig. Total besvikelse!

Än en gång slår det mig att jakten på lägenhet har många likheter med att dejta. Man träffas och kollar in litegrann. Känner sig för och funderar på om man skulle kunna trivas. Man kanske bestämmer sig för att ge det en chans och börjar mer och mer känna att det känns sjysst. Och sedan poff. Den andra stängde av och kastade in handduken. Eller träffade en annan. Eller kom med en lam ursäkt. Total besvikelse!

Ni kommer träffa en annan som är mycket bättre, tröstar vännerna men trösten känns klen när man var så redo.

Men visst har de rätt, förr eller senare dyker den rätta upp. Jag och A har faktiskt redan börjat dejta en ny. Hon är född 1913 och har nyslipade trägolv och ett stort kök. Hennes ex var rökare, men det borde gå att jobba bort. Hon är riktigt trivsam och fin, verkligen. Men frågan är om hon inte har lite väl mycket väsen omkring sig? Kanske kan vi leva med den egenskapen om vi rizzlar upp henne lite. Kanske en dejt till så får vi se.