lillbarbro

Vilken skön lördag det var! Varm och bra. Jag vaknade klockan 7 och var sådär ettrigt effektiv från första minut. Putsade mina igengrodda nynäs-fönster. Tvättade duschdraperier. Och framför allt - jag åkte med en massa skrot till återvinningsstationen. Gammal dator, gammal bäddmadrass, ett gäng gamla trasiga lampor och annat löst bråte mötte sitt öde och fick lämna min lägenhet. Att det var en lättnad är en underdrift.

När jag var klar med dessa bestyr var det fortfarande förmiddag - så nöjd. Jag mötte upp A och vi åkte ut i skogen för att promenera. Det var ju så ljuvligt varmt och vårigt ute. Vår promenad blev sjukt komisk. Både jag och A (ja framför allt A) hade lite för hala skor på oss. Inte hade vi räknat med att hela skogspromenaden var täckt av ett tjockt, blankt och superhalt istäcke.

Med myrsteg satte vi av på isen med förhoppning om vårigare terräng längre fram. Men det dröjde. Vi gled försiktigt fram på Bambi-ben. Mötte andra taffliga skogsbesökare på vingliga ben. Helt plötsligt tappade A fästet. Tappert höll han balansen ganska så länge, vinglade hitåt och ditåt för att slutligen dunsa ner på rumpan på isen i sina hala stads-sneakers. Jag stod i diket bredvid och kunde inte låta bli att garva. Det kunde inte han heller. Och så kom som pricken över i:et en pappa med två barn just då.
 
"Du e inte ensam om att ramla idag" klargjorde farsan.
"Jag ramlade omkull med O´boy i handen" berättade en av ungarna.
"Håll höger efter bron så blir det bättre" tipsade den friluftsvane farsan.

Sagt och gjort. Åt höger blev det så småning om torrt och fint och vi kunde äta äggmackor i solen vid sjön och skåda citronfjärilar och slöa flugor en lång stund. Avslutade gjorde vi förstås med våfflor och bullar vid fikastugan. Pure heaven! Men innan dess hann vi också se en solande huggorm. Inte illa. Sedan tyckte vi att vi fått tillräcklig lantlig idyll för dagen och vi drog in till stan igen.