Den tokiga bostadmarknaden
För ca 2,5 år sedan köpte jag mig en bostadsrätt när jag hastigt och olustigt blev av med andrahandslyan i Hornstull. Det blev ett par månader av hysteriskt intensivt uppbokade söndagar som följd på detta. Jag och mitt gäng av systrar och kompisar tokkörde genom hela stan och besökte visningar med tio minuters mellanrum. Köerna av besökare på visningarna ringlade sig inte alltför sällan ut i porten utanför lägenheten.
Mäklare hade det gott. En kom nästan undan med att på frågan om hur stor lägenheten svara "Ja den är ca 25 kvm, en kvm mer eller mindre är ju inte en så stor skillnad" . Hörde endast en besökare sucka "Nej det rör sig ju bara om ett par 30 000:- hit eller dit". Annars var det glada miner och nyfikna inspektioner överallt. Fanns det kakelugn, fungerande eller icke, skenade priset upp 200 000:- extra. Typ. Jag föräskade mig i ett gäng olika trevliga hem, men fick alltsom oftast ge upp då budgivningen spårade. Allra värst var det om jag kollade på större ettor på Kungsholmen. I hallen kryllade det alltid av curlingkängor. Här tyckte nämligen alla blivande sambos att man gott kunde bo två. Naturligtvis hade man ingen chans mot dessa i en budgivning då de hade minst dubbelt så mycket stash än jag att sätta in.
Jag var överlycklig när jag haffade min. Men nervigt så man höll på att bli tokig var det också. Det hela skedde så snabbt. Jag hade liksom inte kollat in lägenheten någon längre stund än jag provar ett par jeans innan köp. Plötsligt satt man i sitt nya kök med mäklare och bostadsägare och signade papper efter papper på något som kostade över en miljon. Jag är så glad över mitt hem och trivs som fisken. Men. Det är obehagligt med lågkonjunktur. Kymigt och ängsligt. Min granne i huset köpte sin lägenhet under den värsta hysterin för ca 1 1/2 år sedan. Nu försöker hon sälja och inte en käft kommer på visningen. Huga!
Ibland tänker jag på att det vore skönt att bo i en hyresrätt där det inte blir så mycket obehagliga överraskningar. Och händer nåt, ja då kan man bara ringa hyresvärden. (Om man inte bor på Lindis 11, alltså...) Men jag antar att man ändå får vara glad att man har ett fint hem att bo i som man har råd att betala för och som man inte behöver eller vill sälja just nu. För mysigare lya har jag ju inte bott i . Faktiskt.
Ja, herregud. Tur att jag inte vill sälja just nu. Jag får så ont i magen med tanke på vilka 100-tusentals man kan gå back...
Ja det är en hemsk ångest som vilar. Det är så trist att det inte är ett hem man har utan en investering... jag vill att det ska vara som förr, sitt hus och hem bodde man i och hade det trevligt, köpte och sålde om man behövde nytt hem. nu är det som att man bor i ett börsnoterat företag. ska man välja kakel som nästa köpare kan tänkas vilja ha? NEJ så trist!
Sylvia - JA! Instämmer i allt du säger. Så trist att tänka på nästa köpare när man inreder, å att man har en investering mer än ett eget hem - så är det ju å det e inte kul. Ses ikväll!
Ja det blir kul!
Jag har bestämt mig för att strunta i "marknaden" så mycket det går och istället köpa kuddar och julpynt för att göra det mysigt i det hem som faktiskt är mitt! adventsstjärnor upp om en vecka... jag måste också dra till room förresten, lät för härligt.
Ja, knas hela grejen! Men jag hade gärna suttit i en BR ändå nu =D
