lillbarbro

Var och såg De Ofrivilliga igår. Jag är imponerad. I filmen är man med i fem olika situationer med den gemensamma nämnaren grupptryck. Det är det bröliga grabbgänget på roadtrip till landstället, det är lärarinnan på skolan som sätter ner foten, den trevliga men torra nyårsfesten , de genuina sönderblekta tonårsbrudarna samt bussresan med chauffören som sätter sig på tvären. I alla dessa olika situationer är känslan så äkta. Precis som på riktigt. Det kryper i mig av pinsamhetskänslan som uppstår titt som tätt. Jag skrattar åt de typiska situationerna. Jag t.o.m känner igen mig i delar av filmen, det ska erkännas. Känslan av att låta någon annan ta skulden när man själv borde vara lite rakryggad, känslan att vara med om nåt som inte känns helt okej men man mesar med någonstans i periferin. De där lite otrevliga känslorna som var och en av oss känt någon gång finns perfekt återgivna här. Och skådisarna är fantastiska och okända - härligt.

Det slog mig i morse att det är den tredje svenska filmen jag ser denna höst/vinter som jag tycker är riktigt bra. Låt den rätte komma in och Patrik 1,5 är de andra två. Måste vara rekord.