lillbarbro

Gjorde ju ett nattinlägg där jag redan skrivit mig varm om kärleken till mina fina vänner. Och jag har flera gånger skrivit om hur underbart fint det är hemma hos Emma och hennes familj. Det är därför med fasa jag idag får tillkännage att jag igår förstörde en av de fina möblerna i denna perfekta bostad. Huga.

Det var den vackra gungstolen som Emma och LK med möda slipat fin och målat om. Jag satte mig sakta och försiktigt. Med orden "Det är lite läskigt att luta sig bak" gjorde jag just det sagda, väldigt lugnt och försiktigt. Försökte lita på vetskapen att medarna stannar och gungar tillbaka, hur otroligt det än känns. Det gjorde dom inte. Jag brakade i slow motion igenom med ett dunderbrak. Och efter det såg den fina gungstolen ut så här:



Förlåt Emma, Saga och LK! Allt jag kan säga till mitt försvar är att jag verkligen gungade med försiktighet. Jag skäms dock oerhört. Om ni vill laga stolen så står jag för kostnaden. Nu: Aldrig mer gungstol för min del.

God morgon

A berättade en kul grej för mig igår. Han jobbar på ett Telecom-företag. För ett tag sedan så utförde dom ett jobb åt en kund. Dom skulle installera bredband. Tyvärr hade installatören missat att dammsuga efter sig då jobbet var klart. När detta uppdagades försökte företaget rätta till sitt misstag men det visade sig vara svårt. Kunden hade redan surnat till rejält och var mycket besviken. Och irriterad. Så pass att han valde att göra en liten film av det hela som han lagt ut på YouTube. Jag älskar när folk drar saker lite för långt...

God förmiddag.

Ska ta upp något jag länge tänkt på. Försäljare! De som drar på sig sina trevliga kostymer och dukar upp sina pinaler och brer på ett läskigt leende i ett köpcentum nära dig. I mitt fall är det Ringen och Västermalmsgallerian som stör. För dom stör verkligen. I Ringen står de i varje hörn. Om man ska till ICA händer det att man från ingången fram till butiken blir stoppad 3 ggr av olika typer.

Det börjar med Röda Korset eller Greenpeace utanför. Den här är jobbigast då den skaver lite på samvetet. Jag har i många år varit medlem Greenpeace just för att jag inte kunde dra mig ur då dom lyckats få stopp på min marsch framåt och jag faktiskt stannar till. Men det är ok, det är ju för en bra sak. Även fast jag i och med att jag bytte bank passade på att gå ur...

De som jag verkligen ogillar är dom se som har ett helt stånd i papp och försöker kränga på dig teleabonnemang på stående fot. De som trots att man inte tittar ditåt med stark röst ropar "Hej, vad har du för mobilabonnemang idag?" Vaddårå? Skit i det du! Det är så man vill svara. Och när man hör någon göra just så ropar försäljaren trots spottning i ansiktet "Då får jag önska dig en riktigt trevlig daaaaaaag!" Käften.

Jag vet aldrig hur jag ska hantera dom här. Och jag måste passera dom flera ggr dagligen. Jag brukar försöka se ut som att jag har så där riktigt, riktigt bråttom. Ibland kombinerar jag det med att välja ytterfil och låta en dam eller herre på väg åt samma håll hamna närmast försäljaren. Detta är ett ganska bra trick då försäljaren blir rådvill och inte hinner med både mig och den andre personen. Dock är det inte alltid man har den turen, utan oftast är man ensam måltavla. Det har hänt att jag försöker ignorera "hejjet". Men så känner jag mig dum och mumlar efter ett par steg någon dålig ursäkt, typ "Jag har inte tid".

Nu undrar jag: Vad kan man säga för att verkligen slippa följdfrågor? Oftast ger dom sig ju inte så lätt. Kan man rent utav vädjande säga "Snälla, låt mig vara"? Eller är det lite väl dramatiskt? Varför får dessa typer slå upp sina kapell i alla centrum?

En snabb kort rapport.

Gick i morse ner i källaren med kokande vatten. Fann källargolvet prickigt. En matta av nya döda blomflugor. 1000-tals igen. Spridda över hela golvet.  Men nu var majoriteten döda. En levande utmanade ödet och flög in i min högra näsborre. Jag dammsög ju i förrgår! Var kommer en sådan jättemängd ifrån? Vad fasen är det frågan om?! Jag känner mig sjuk och knäsvag av äckel.

Ser till min stora glädje i kommentarerna att en uppföljning i Flugärendet efterfrågas! Jag som trodde jag tröttat ut alla med mitt tjat om flygfän. Icke! Och då mina vänner, sk ni få mer flug-lektyr...

Jag gick ner i källaren igår kväll. Med en termos kokhett vatten. Flugor överallt. Drivor med döda i alla hörn. Levande i luften och sittandes på väggarna. Snusk! Kände som jag anat att vattnet inte var nog så jag gick loss med dammsugaren. Dammsög säkert i en timme. 1000-tals flugor blåstes obarmhärtigt in genom munstycket. Jag dammsög en vägg vände mig bort, kollade igen och fann då 20 nya flugor på väggen. Ja, så höll det på, vilket gjorde att det hela drog ut på tiden. Men dammsugaren var ett effektivt sätt. De klena flugorna blev ju av med vingarna av bara suget.

Efter detta tilltag författade jag ett brev till alla grannar om att dom måste städa ur sina förråd. Jag var nitisk. Min syster StorBarbro skrattade en aning när hon läste vad jag skrivit och sa att det inte råder någon tvekan om att det är viktigt för mig att få bort flugorna. Ett klagobrev med uppläxning till grannen som misskött sin städmånad drog jag också till med. Han har nämligen aldrig skött städningen, trots att alla klagar på honom, den slashasen. Hrpff.

Slutligen då, så föregick jag som ett gott exempel i morse då jag städade ur mitt förråd ordentligt. Och visst fanns det en massa  flugor även där. Nu borstar jag av händerna på mina knän och pustar nöjt och belåtet ut. En Jungfru som gjort vad hon kunnat är en tillfredställd jungfru...

...kommer jag att se ut så här:




Enligt ett försäkringsbolag. Riktigt risig för att vara en 65åring.
Dessutom skrämmer det mig att jag kommer bli så på pricken lik den gamla människoapan Lucy:



Försäkringsbolaget i fråga vill genom den här kampanjen uppmana mig att pensionsspara. Vet inte om jag tycker det känns så värt att spara pengar till detta liv. Jag kommer antagligen ändå att trivas bäst naken i skogen och nöja mig med att käka vad naturen har att erbjuda, gissar jag.

Det är ju kul. Just den här outfiten är precis en sådan som jag tidigare skulle kunnat utnämna till det absolut fulaste jag kan tänka mig i klädväg.

1. Stickad, kortärmad jumper

2. Stickade jumpern instoppad i byxorna

3. Snötvättade jeans med hög midja och vida lår.

4. Billig strass


Nu sitter den på en skyltdocka på HM och jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. Är det lite kul att se denna kombo igen? Eller påminner det mig mest om kläderna från lågprisbutiken "Heartbeat" på götgatan, den som tycks ha öppet dygnet runt med kläderna hängandes utanför butiken? Även fast det är härligt med retro tror jag nog att jag tycker det blev lite för mycket av det goda här... Vad tycker ni?

 

 

...ett annat undulatminne jag har. Ett mer skamligt sådant.

 

Det fanns en annan liten undulat i bekantskapskretsen när jag var barn.  Det var bästisen Malins lilla krake Putte. Världens räddaste lilla undulat. Och han fick ibland vara med på ofrivilliga äventyr. Man såg hur undulatsvetten pärlade sig i hans gulgröna panna när jag och Malin närmade oss hans trygga bur. Ut ville han inte. Å undra på det:

 

Lille Putte skulle en dag ut och åka båt tyckte vi. Duschkabinen pluggades igen och vi drog på vatten, eller gjorde ett hav. Sen tog vi en plastlåda som båt och satte lillPutte i den. Putte var vettskrämd och ville ta sig ur. Vilket han gjorde. Han ramlade ner i vattnet som han bottnade i om han sträckte ordentligt på sitt lilla undulathuvud. Det gjorde han också. Han sträckte på sig i panik och vandrade stelt och förskräckt omkring på botten. Sen lyfte Malin upp honom och tvålade in honom över ryggen med babytvål.

 

En annan gång kom vi på en ny lek. "Gömma Putte". Putte var nämligen en tyst och stilla liten undulat så det gick bra att sätta honom var man ville och han satt kvar. En ganska lugn lek tills jag kom på ett gömställe. Jag ville gömma Putte i Malins rislampa. Minns hur jag tänkte "det får bära eller brista" när jag lirkade in honom på pinnen som satt i det runda hålet i botten på lampan. Men där vågade inte Putte sitta utan flög upp och hamnade förstås i rislampan där han panik-flög runt. Jag pulade in min arm i lampan för att få ut Putte och då bet hans sig hårt fast i mitt finger. Vilket var bra för då kunde jag genom fingret dra ut honom. Plus att jag fick stryk av lillputte vilket jag förtjänade.

 

Ibland är det mindre lyckat att barn har djur....

 

 

Här ifrån A.s fönster kan man snegla ner på en J Lindeberg utförsäljning som pågår i huset mitt emot. Det är full rullians och människor strömmar ut och in. Vi var där en vända igårkväll men jag tyckte inte man kunde hitta något märkvärdigt, iallafall inte som tjej.

Men nu sitter jag här och okynnesfluktar ner och får syn på ett par som just lämnar tillställningen. I varsin mössa med två långa tampar på. Alltså, såna där mössor man brukar se i skidbacken på spexare. Det hänger två långa slangar ner från mössans topp på de båda besökarna.

Denna syn lämnar mig självklart med flera frågetecken. Hur kommer man fram till att man ska köpa en sådan mössa och använda den i dagligt bruk? Hur kan det komma sig att två personer tycker detta är en bra idé? Vad gör dessa två med spexiga huvudbonader på en utförsäljning för J Lindeberg?


(Bild finnes, om än kraftigt luddig, men kan i skrivandes stund inte publiceras)

---

                                                                                                     Komplettering



Det är mycket svårt att se vilka mössor det rör sig om på min suddiga oinzooomade bild, men för att förtydliga finns bilden på lillkillen med, som bär en mössa av samma typ. Är det någon som ska ha mössan i fråga så är det en bebis. Om ens.

Jag har varit så huslig det senaste dygnet. Städat, dammsugit och diskat. Dammsugaren har fått jobba mellan dynorna i soffan, längst in bakom sängen och bakom spisen och det är med mina mått mätt en riktig prakt-städning. Kom under fiffandet på att det är 1a advent på söndag. Vilket måste betyda att det är helt ok att jag går ner i källaren och rotar efter julstjärnorna. Sagt och gjort. Någon minut senare står jag dubbelvikt i mitt källarförråd och försöker med våld dra ut den lilla skolådan med märkningen "X-mas Stuff".

Uppe i köket igen, lite svettigare, lite nysigare, samt med ryggvärk tar jag fram mina fina stjärnor. De ligger prydligt nedpackade i lådan. Hur prydligt jag än virat sladdarna i fjol så blir det bara ett stort trassel när jag ska ha upp skiten. Men skam den som ger sig. Moment två är att lirka fast lamphaken i själva stjärnan. Pyssligt, minst sagt. När man väl fått fast kroken på ena sidan så lossnar den på andra sidan. Får det till slut att funka. Kontrollerar snabbt i förbifarten att lampan fungerar. Det gör den. Får upp stjärnan på plats men den fullkomligt vägrar att hänga rakt. Den vrider sig ett kvarts varv. Jag vänder på den men det hjälper föga. Jag försöker med nål och tråd att sy en liten anordning för att hålla den kvar. Tråden går av.

Det är här jag skriker högt av frustrationer medan jag i mitt stilla sinne tänker Jag älskar båtar som går sönder *

När jag väl lyckats få lampan på plats, dock fortfarande sne, och tänder den upptäcker jag att lampan under tiden slutat fungera. På det igen. In och skruva i lampan som börjar lysa igen för att i nästa sekund ge ifrån sig ett hhrrrmpfff och slockna för gott. Jag rotar irriterat i lampförrådet och hittar till min stora glädje ett paket med fungerande lampor med likadan sockel(?). Funkar! Yes!

Går på stjärna två som ska hänga i vardagsrummet. Testkör lampan. Fungerar inte. Kollar i kartongen med nya lampor. Slut. Det är nu jag ger upp. Nu ligger trasslet på soffan och retar upp mig. Ni förstår säkert hur detta känna för en människa född i jungfruns tecken. Morr....



Den fruktansvärda lampskiten som inte fungerar samt den vidriga stjärnan som drar åt höger.

* Jag älskar båtar som går sönder - ett internskämt från barndomen som uppkom vid ett lite småknepigt Legobyggande som Sylvia också minns väl.

Har vridit och vänt på mig hela natten. Stökat med kuddar och möblerat om i sängen. Kastat av mig täcken och frusit om fötterna. Andats lugnt och sansat - ut och in lååångsamt. Men ingenting har hjälpt. Och i morse vaknade jag av skit-Fortum som gräver med maskiner utanför mitt fönster. Det är för mig en gåta varför det mest högljudda arbetet aldrig kan vänta en timme för byggjobbare. Men antagligen ska dom ha sin kaffe och mazarin vid åttarycket och då vill man ha skiten klar.

Det värsta är att jag tror jag har drabbats av någon slags sova två-sjuka. När snarkmaskinen A ligger bredvid så är det aldrig några problem. Vad är det för fånerier? Anyway, idag får Ullas present lov att göra underverk. Jag sätter allt mitt hopp till denna ansiktsmask den här morgonen. Do your thang Dermalogica. Lugna ner svullna ögonpuffar och tona bort små kråkfötter och kvisslor, tack.



Multivitamin Power Recovery ® Masque  - kan man lita på dig?

Snubblar in i köket för att dra på lite morgonkaffe och blir så lättad att det kom en dag med sol äntligen! Och måndag är det också, man kan behöva en extra skjuts som en solstråle när man ska pallra sig iväg till en jobbarvecka igen.



Men så drar jag upp rullgardinen i andra rummet och möts av något annat en daggdroppar på trädgrenarna. Byggkaos. Och våran (före detta) mur som stått här utanför mitt fönster som vi äger tillsammans med grannarna. Som vill ta bort den. Nu har dom tagit bort halva. Nu undrar jag bara - är detta lagligt?

Vissa dagar är inte bra. Det regnar. Man är inte helt tillfreds och har kymig känsla i magen. Saker går fel. Man får skäll. Och fasen att man är med i bostadsrättsföreningen. Klart att våra hyresgäster i källaren under mig (dom som gärna hamrar på plåt innan kl 8 på morgonen) ringer mig just idag och klagar också. Nu när alla andra håller på. Morr.

Hörde en retoriker prata på radion i morse. Hon sa att vi i största allmänhet är bra på att förminska det vi säger. Typ: Det är rätt viktigt, jag blev lite besviken, det skulle kännas ganska bra om... o.s.v. Det där gör ju jag hela tiden. Och många runt omkring mig. Nu ska det bli andra bullar.

Nu vill jag bara hem och bädda ner mig i min trasiga säng (det också) och inte gå upp förrän solen skiner och människorna runtomkring utstrålar värme. Igen.

"Han har page. Men kommer inte in på Collage"
Dogge sjöng om stackars Salsakungen på 90-talet.

Dogge har än idag rätt. På Collage har man page. Var där med A en sväng igår efter bio och vi häpnade över att bakåtkammat med ordnade lockar i nacken fortfarande är vad som gäller där. Renovering till trots. I håret renoveras det inte ett uns. Kom fram till att pagen nog hänger kvar så länge håret sitter kvar på stekaren. Han börjar se stråna glesna på fler och fler i hans bekantskapskrets, men själv är han välsignad med en redig kalufs. Att låta saxen löpa amok över längderna känns som att slita bort en del av sin själ. Så är det nog.