lillbarbro

Promenerade just ner för Götgatsbacken och blev så bländad av solen att jag skulle kunna mött hela min bekantskapskrets utan att uppfatta att det var dom. Det är ju faktiskt nojjigt att alla man möter bara blir silhuetter. Risken att jag inte hälsar på de jag borde hälsa på blir, om möjligt, ännu högre än vanligt.

Att inte känna igen bekanta är annars en av mina vardagsnojjor. Kusinen påminde mig för ett tag sedan om att jag brukade ha ett bra ansiktsminne. Vad hände med det? Alltsom oftast händer det mig att folk hälsar på mig  och småpratar, ja till och med kallar mig vid namn alltmedan jag får högre puls av stress och min hjärna går på högvarv för att jag ska placera in människan i fråga i ett sammanhang. Jag misslyckas nästan alltid. Antagligen för att jag blir så stressad. Oftast ramlar polleten ner först efter att mötet är förbi och jag i godan ro kan fundera på vem det egentligen var.

Jag tror att mitt relativt nya handikapp har med mitt jobb att göra. 1000-tals ansikten flimrar förbi i ett där. Och så allt småprat om ditten och datten med dessa människor. Det i kombo med en massa återkommande nunor man sett nattsuddandes på Berns och andra syltor i ett flertal år har gjort att mitt ansiktsminne fått spel och helt enkelt kapitulerat.

Och ni kan hajja att den här grejen kan vara ganska så pinsam och jobbig att ha att göra med. Folk kan ta illa upp. Och framför allt uppfattas jag som en superstressad och lite smått märklig person vid dessa tillfällen. Ibland spelar jag som att jag har koll. Men det känns genomskinligt.

Ni ska veta att jag verkligen försöker få det rätt. Jag är inte nonchig. Men jag är nervig att göra fel. Så ibland händer det att jag istället hälsar på folk som jag inte känner för att vara på den säkra (och trevliga) sidan. Inte heller helt lyckat i alla lägen. Cure for this, anyone?