Nojjan kring Nr 2
"O jobbigt nu, jag var just på toa... Akut magknip. Tvungen att använda doftsprayen. Och genast gick kollegan Stefan in... Han vet att jag vet att han vet vad jag just gjort. Å andra sidan åt vi samma lunch så han kanske gör samma sak..."
Sms:et kom från en vän idag. Detta ständiga bajsproblem. Tänk att en Human Nature-grej kan vara så otroligt svår att hantera. Många historier får man höra. En jag aldrig glömmer är denna:
En vän till mig var som liten och hälsade på släktingar i Italien. Hon var så rädd för att göra nummer två att hon knep flera dagar tills det hela var ohållbart. När hon väl "levererat" så dröjde det inte länge förrän någon ur familjen ropade att avloppsröret som gick ute i hagen bredvid gått itu. Och det visade sig vara denna tjejs stenhårda korv som förstört det gamla röret. Nu fick den stackars tjejen mer uppmärksamhet än någonsin då hela släkten skrattade åt att hon "skitit sönder avloppsröret". Denna historia är nästan för bra för att vara sann, men jag hoppas och tror att detta är vad som verkligen hände. Och oj vad vi skrattat åt detta genom åren...
Nåväl, att bajsa må vara den naturligaste sak i världen, men när man sitter tillsammans med någon i en mindre, knäpptyst lägenhet och känner nöden kalla, så är det inte kul! Det kan vara nästintill omöjligt. Jag bad A dra på stereon när ett av de första toabesöken hos honom ägde rum. Visst var det uppenbart vad jag skulle göra, jag hymlade inte med det. Men jag stod inte ut med tanken på han skulle vara utanför och höra ett plums. Eller kanske två.
Men förra veckan stötte jag på en dam som inte var så om sig och kring sig på toaletten. Vi var ute och käkade och toaletten på restaurangen var liten med ett mindre rum anslutandes. Där var knäpptyst. Jag satt på toaletten då jag hörde att någon kom in och väntade på sin tur. Även fast jag bara gjorde ettan hämmade denne person mig. Det var så väldigt tyst och trångt. Men så plötsligt hör jag hur denne dam lägger av en riktig brakare därute! Jag blir generad och paff å hennes vägnar, men när jag öppnar dörren och möter hennes blick är den helt oberörd. Ändå är det bara hon och jag därinne och det är uppenbart vem som gjort vad. Men nu låtsas vi som det regnar.
Kanske att föredra att vara så avspänd som hon? Eller också inte.
Ja man har haft ont i magen många gånger... jag minns när jag var i london, toaletten var som en garderob med pappersväggar mitt i hotellrummet. Låg hela natten och väntade på att min kompis skulle åka till flyget (jag skulle stanna längre) så jag skulle få frid.
Men varför är det konstigare när maten ska ut än när den ska in? Det är ju samma sak som att äta fast tvärtom.
Fast jag tänkte faktiskt på det här just imorse... det ÄR verkligen äckligt. Kroppens avloppsbrunn liksom. Yuck. Hade tänkt skriva ett inlägg om det jag med (inte siameser för intet) men inte ens det pallade jag! Men Lillbarbro gjorde det bra.
Och NEJ TACK, inte så avslappnat. Jag är sjukt uptight när det kommer till pruttar.. mina föräldrar var väldigt avslappnade med det growing up. Inte ok.
Hmm jag har inte bestämt mig för vad jag tycker, men att som en kollega på jobbet tvinga sina 4-åriga barn att hålla sig från att prutta och tvinga dem tända tändstickor om så sker tycker jag är lite överdrivet...stackars barn, kroniskt magont redan i barndomen.
Btw, jag har aldrig hört min mamma lätta...
Va?! Men gud vilken läskig mamma. Vi skrattar så fort nån pruttar. Amaia har ramlat av sängen av skratt en gång när pruttarna aldrig ville sluta komma.
Man behöver inte lära barn att det är "dåligt"... det lär de sig ju ändå. Vet inte hur det händer, men det gör det av sig självt.
Ja, så att poängen ovan... man behöver ju inte göra det jobbigare för barnen än vad det redan är.
Exakt, jag håller med. man vill ju inte leva i en gasmättad tillvaro heller.
