lillbarbro

Vilken vacker dag! När jag gick till tbanan i morse så var det ett helt gäng fåglar som var igång och kvittrade med hopp om våren. Ger mig barndomsminnen innehållandes smältande snö, bländande sol på vitt vinterlandskap och en längtan efter att få ta fram cykeln.

Jag, Kusinen och våra vänner på gatan brukade hjälpa snön och isen att smälta för att påskynda cykelsässongen. När man frågade om man fick ta fram cykeln blev ju ofta svaret att man måste vänta tills det var mindre is. Vi hämtade alla hinkar vi kunde hitta och fyllde med hett vatten som vi hällde på snön. Vi hackade med spadar på isen.

Känslan jag hade när jag tog min första cykeltur på våren kan jag fortfarande ta fram som om det vore igår. Knastret av gruset på asfalten när man cyklade. Vårljuden. Droppet och de kvittrande fåglarna. Att istället för de gamla snowjoggersarna få ta på sig gympaskor. Kanske t.o.m skippa jacka och köra stickad tröja och fingervantar istället.  Vilken lycka!

Medan snön fortfarande låg kvar lajjade jag endel i den stora snöhögen plogbilen lämnade vid vår brevlåda. Den blev en jättehäst. Eller en snökoja. Minns hur jag en dag om och om igen bad en liten bön till Gud att han skulle upphäva tynglagen för bara ett par sekunder. Sedan kastade jag mig ut från snöhögen och hoppades på att sväva. Så kan det gå när man lär sig nya grejer i skolan och blandar det med lite fantasi....