Undulatbegäret



Nästan alla jag känner hatar eller är rädda för fåglar. Mitt prat om undulater väcker oftare förakt än entusiasm så att säga. Och jag kan förstå, det kan jag. Är det någon som har fågel hemma är det oftast rädda stackare som bits och flyger okontrollerat i rummet. Eller så är de enda fåglar man egentligen träffat på stadsduvorna. Dom som också kallas råttor med vingar.

Men jag har en annan bild av denna bevingade vän. Simon. Min turkosa undulat som jag sparade ihop till när jag var 6 år. Glömmer inte lyckan när jag äntligen fick skjuts till djuraffären i Hökarängen där Simon och hans syskon fanns. Simon blev nedstoppad i en kartong med lufthål som jag andaktigt höll i knät hela resan hem. Hörde Simon kraffsa på insidan och var redan kär.

Det lektes med Simon hela dagarna. Och när jag var i skolan så lät jag Simon lyssna på ett band där jag och mina kusiner turades om att säga ett monotomt "hallå" i 45 minuter för att Simon skulle lära sig prata. När jag städade buren så ritade jag en liten trasmatta som jag la i botten. Den åt Simon upp. Min lilla fågel blev väldigt tam av all lek. Han gillade att sitta på mitt finger och att vara med i största allmänhet. Skulle äta allt jag åt. T.o.m glass. Och pratade gjorde han. Hej Simon, Hallå Simon, Okej Simon, Hejdå Simon var väl ungefär vad han sa.

Ibland så vill jag ha en undulat igen. Vill ha dom där knappnålsögonen hemma. Men så kommer jag på allt det jobbiga. Som att dom skräpar något enormt. Och att dom  vaknar tidigt och kvittrar, även om man lägger en filt på buren. Då kvittrar dom bara tystare. Så det blir nog inget flygfä iallafall...



Men här är iallafall bilderna som fick mig på fall denna gång...


Kommentarer
Postat av: Kollegan

Åh en Pip-Hans!

2008-12-10 @ 18:49:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0