lillbarbro

Varje vardagmorgon så är jag totalsänkt när A:s väckaklocka ringer. Det är fortfarande kolsvart ute och utanför täcket är det nollgradigt. Att stiga upp då känns fullständigt otänkbart. När väl A är uppe, påklädd med nyborstade tänder och säger hej för att dra till jobbet ligger jag fortfarande kvar och har på sin höjd lyckats få upp ena ögat. Med det öppnade, om än kisande, ögat ser jag A stå där fräsch och väldoftande. Jag är en rutten lök i jämförelse.

I morse slog det mig att jag känner mig som en sjukpensionär där jag ligger. A lade  tidningen bredvid min kudde, tände julstjärnan så jag fick lite ljus och slog på Guitar Hero så att jag skulle kunna spela lite senare. Sedan låste han dörren om sig och kvar låg jag under duntäcket. Öppnade DN och läste lite förstrött om Obamas kommande tänkbara förändringar i den amerikanska politiken samtidigt som jag började fundera på om jag kanske skulle ta ett bad? Eller skulle jag spela lite Guitar Hero ändå?

Jag bredde några räkostmackor och drack lite te. Sedan satte jag mig med gitarren. Det börjar bli allvarligt. Hela natten har jag drömt om gitarrsträngar och ackord-pluppar som kommer farandes. Gula, röda och gröna i en rasande fart. Berondekänslan kryper sig sakta på. Jag tragglade Iron Maidens "Number of the beast" och Pearl Jams "Even Flow" tills fingrarna blödde. Om och om igen. Bättre och bättre går det. Till slut var jag tvungen att sluta och gå till jobbet som jag nästan glömt att jag hade vid det här laget. Ikväll ska Guitar Hero tillbaka till sin rätta ägare. Och jag gråter blod.